Vad innebär det att vara konservativ?

Inget ämne är väl mer passande att inleda en konservativ politisk blogg med än konservatismen själv. Jag ger här, med visst stöd från kända konservativa debattörer och tänkare, min syn på vad det innebär att bekänna sig till konservatismen. Det är ingen programförklaring och jag gör inga anspråk på en heltäckande redogörelse av konservatismens alla riktningar. Texten är högst personlig. Den är ett försök att sammanfatta vad konservatismen betyder för mig, inte minst som ung företrädare för ideologin, och hur den kan användas i vår tid.

Låt oss börja från början. Ordet ”konservatism” kommer ur latinets conservare, vilket är detsamma som att ”bevara” eller ”konservera”. För att undvika missuppfattningar finns redan nu skäl att slå fast skillnaden mellan viljan att bevara det befintliga och viljan att återgå till det förgångna. Vidare kan man påpeka att bevarandet bara kan vara önskvärt i den mån som det säkrar en stabil utveckling till det bättre; det finns inget egenvärde i att få saker att bestå, lika lite som förändring har ett egenvärde. En konservativ ståndpunkt kan aldrig vara given på förhand utan förutsätter en analys av vilket arv och vilka traditioner som kan vara till nytta för oss.

Icke desto mindre är den konservativa utgångspunkten att först och främst söka efter svar som har en förankring i historien. Att påtvinga människor artificiella och abstrakta lösningar slutar sällan väl eftersom mentaliteter förändras långsamt. Hur mycket vi än önskar att folk ska bete sig enligt de normer som vi anser är effektivast eller mest rättvisa, kommer de i längden att agera utifrån sin världsbild och livserfarenheter. Historien förser oss både med riktlinjer och gränser för vad som är politiskt genomförbart. Edmund Burke (på bild ovan), konservatismens störste lärofader, beskrev samtiden som resultatet av alla tidigare generationers sammanlagda visdom, där bara de komponenter som varit tillräckligt värdefulla för att bestå historiens prov bevarats.

Jag drar mig till minnes den ungerske filmregissören Béla Tarr, som trots att han är allt annat än konservativ tangerade en konservativ tankegång när han förklarade i en intervju med resemagasinet TimeOut att totalitära regimer var dömda att gå under i Ungern. ”Vi ungrare var alltid för lata – för lata för fascism, för lata för kommunism. Vi tycker om att äta för mycket, dricka för mycket, älska för mycket.” Citatet talar egentligen för sig självt. Människor är helt enkelt för mänskliga, för styrda av sina drifter och tillfälliga nycker, för att ideologier som förnekar dem deras mänsklighet ska kunna fungera på sikt.

Konservatismen predikar således att all politisk aktivitet måste vara grundad i människornas egen tillvaro. Det är en djupt humanistisk lära.

Sverige – världens modernaste land

I den svenska kontexten har konservatismen onekligen belagts med negativa konnotationer. Få svenska politiker skulle stoltsera med sin konservatism. Man får anta att något sådant omedelbart skulle föra med sig förebråelser om att vara bakåtsträvare. Detta hänger sannolikt ihop med att det i Sverige finns en självbild där man gärna framställer sig som ett framåtblickande land. Socialdemokraterna kopplade tidigt begrepp som ”modernitet” till den egna politiken. Framtiden målades i röda färger och motståndarna kunde stämplas som utvecklingspessimister. Det är ett lika lättillgängligt som attraktivt budskap: alla vill tillhöra morgondagen, särskilt om denna föreställs som ljus och positiv.

Det socialdemokratiska budskapet fick särskild styrka i ett land som börjat industrialiseras först under 1800-talets sista decennier och efter världskrigen befann sig i ett mycket gynnsamt läge med stor ekonomisk utvecklingspotential. 1945 mindes många fortfarande Fattigsverige med fasa, där många bostäder haft stampade jordgolv, utlandsskulden varit bland Europas högsta och en miljon svenskar sökt bättre livsförhållanden på andra sidan Atlanten. (Senare gjorde socialdemokratin givetvis allt för att spä på bilden av denna fattigdom, som dock i jämförelse med andra europeiska länder vid samma tid knappast var någon misär.) Samtidigt låg vägen nu öppen för omfattande förnyelse.

Man ska därtill komma ihåg att socialdemokratin, i tätt samarbete med näringslivet och bankerna, faktiskt levererade sin framtidsvision kommande år i form av exempelvis ”miljonprogrammet” och stora infrastrukturella projekt men också via genomgripande sociala reformer (barnbidraget, föräldraförsäkringen, utökade semesterveckor etc.). Berättelsen om ständig förbättring och ökad rättvisa under socialdemokratisk ledning gjordes till verklighet. Högern i Sverige har generellt varit dålig på att lansera narrativ med samma slagkraft, än sämre på att understödja dessa med konkret politik.

På sitt sätt kan marxismens relativa popularitet, särskilt inom akademin, också ha bidragit till att framtidsorienteringen så djupgående kommit att prägla den svenska självförståelsen. Framtidsutblicken är en integrerad del i marxismen genom synsättet där historiska stadier kännetecknade av olika produktionsförhållanden anses följa på varandra: feodalism följs av kapitalism, som en dag ska efterföljas av socialism. Socialdemokraterna flirtade villigt med marxismen men avvisade den officiellt, vilket dock inte hindrade inflytelserika intellektuella i partiets vänsterflygel från att söka sig till Marx och Engels för vägledning. Det gjorde att aspekter av den marxistiska läran, om så i urvattnad form, fick fäste i den svenska samhällsdebatten. Idén om att samhället rörde sig i riktning mot en rättvisare och jämlikare framtid var definitivt en sådan, som uttömd på centrala delar av sitt ursprungliga innehåll (främst revolutionstanken och det dialektiska tänkandet) levde vidare.

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli”, hette det i Internationalen, arbetarrörelsens kampsång, som socialdemokrater än idag sjunger på första maj. Det är talande att den femte versen, som uppmanar arbetarna att ta till vapen mot sina förtryckare, på Hjalmar Brantings direktiv rensades bort ur den svenska översättningen. Socialdemokraterna visste att utnyttja marxismens revolutionära retorik och anspela på ett framtida idealsamhälle men höll våldsromantiken på armlängds avstånd.

Sverige är, för att summera, ett land där mycket tolkas linjärt, dvs. från början till slut. Saker förstås ofta i utvecklingstermer. Framtiden bär alltid med sig något gott, tänker man sig, varför man mer än gärna omfamnar det som utger sig för att vara nytt och modernt. Fredrik Lindström fångade lite sarkastiskt denna samhällsattityd med frasen ”Världens modernaste land”, vilket också var titeln på ett tv-program om svenskhet som han och historikern Peter Englund gjorde tillsammans 2006–2007. En ideologi som konservatismen har bevisligen svårt att slå rot under sådana förhållanden. Dess lärosatser om att slå vakt om historiska värden, om att ”skynda långsamt”, om att utgå från det beprövade förväxlas alltför lättvindigt med fientlighet mot modernitet.

Den brittiska skolan och liberalkonservatismen

I Europa har ordet ”konservatism” en annorlunda klang. Den många gånger förenklande dikotomin mellan progression och reaktion är sällan lika framträdande som i Sverige. Idéer behöver därför inte till varje pris infogas i en utvecklingslinje utan kan utvärderas på egen hand.

Man brukar allmänt skilja mellan en brittisk och en kontinental konservativ tankeskola. Medan den förra tidigt ingick giftermål med liberalismen, fungerade den senare mycket längre som motkraft till liberala strömningar. Detta fick följder för vilka värden som kom att betonas i respektive skola. De liberala intrycken gjorde att brittiska konservativa i hög grad fokuserade på att utöka medborgerliga rättigheter. Man omfamnade politisk och, så småningom, ekonomisk liberalism. Men man kastade inte överbord det i grunden skeptiska tänkandet, respekten för traditioner och tron på gradvis förändring.

I länder som Frankrike och Tyskland fick konservatismen en annan karaktär. Den blev mer paternalistisk och auktoritär. Huvuduppgiften som franska konservativa åtog sig var att dämpa revolutionära stämningar för att undvika ett nytt 1789. För att åstadkomma detta sökte man ingå i en sorts kompromiss med de lägre klasserna. I gengäld mot en bibehållen samhällsordning skulle arbetarklassen inkluderas i den nationella gemenskapen och ges vissa grundläggande tryggheter. Gaullismen kom längre fram att förvalta detta arv i Frankrike.

Problemformuleringen i den kontinentala konservatismen anknöt mer till social utsatthet, för vilket man klandrade marknadskrafterna. I Tyskland uppstod så prototypen till den nutida välfärdsstaten på 1880-talet. Staten tog allmänt på sig en intervenerande roll med kristendomen som riktningsgivare. Statsapparaten ansvarade för att upprätthålla den samhälleliga moralen, inte minst genom omfattande censur. Ekonomiskt reglerades marknaden hårt. Ur denna tradition växte senare kristdemokratin fram, vilken också i våra dagar står stark i Tyskland.

Kanske är uppdelningen av konservatismen i en brittisk och en kontinental skola något schematisk. I läroboken Politiska ideologier i vår tid (Lund: Studentlitteratur, 2006) urskiljer statsvetaren Reidar Larsson tre former av konservatism. För det första finns den politiskt och ekonomiskt liberala konservatismen, vilken han benämner som liberalkonservatism. För det andra finns socialkonservatismen, som utmärks av viljan att staten ska ta ett brett socialpolitiskt ansvar. För det tredje finns värdekonservatismen (eller kulturkonservatismen). Denna sammanfaller ofta, som i kristdemokratiska partier, med socialkonservatismen men innehåller ytterligare ingredienser, som försvaret av kärnfamiljen. Värdekonservatismen rymmer även kritik mot kommersialism samt industrisamhällets miljöförstöring. Det vore dock felaktigt att säga att värdekonservatismen avvisar kapitalismen som sådan.

Vad Larsson kallar liberalkonservatism överlappar i min förståelse med vad jag kallat den brittiska skolan. På motsvarande sätt täcks socialkonservatism och värdekonservatism in av vad jag refererat till som den kontinentala skolan. Kategoriseringen är förstås inte helt vattentät. Trots detta vill jag hävda att detta är en legitim generalisering, om inte annat för enkelhetens skull. Det finns också anledning att framhäva just britternas roll, som är kopplad till en mycket viktig insikt gällande konservatismens olika förgreningar: att det är inom den anglosaxiska tanketraditionen som frihet betonats som starkast.

Detta har många förklaringar. Delvis är det en följd av den industriella revolutionens tidiga genombrott i England. Produktionsteknikerna var ännu enkla och förhållandevis billiga, varför de nya fabrikerna till stor del kunde finansieras med privat kapital. I takt med att detta kapital ackumulerades blev den privata sektorn en allt starkare maktfaktor bredvid staten. En borgarklass uppstod. Dennas frihet gentemot staten blev till ett projekt med långtgående politiska och filosofiska återverkningar.

En annan faktor är de brittiska koloniernas försök att bryta sig loss från kronan. Ur koloniernas frihetskamper där nationer eftersträvade självstyre föddes så småningom tankegångar om oberoende även i andra avseenden. Auktoritet över andra blev en del av en allmän problemformulering. Häremot sattes frihet: rätten att göra sina egna val och själv bestämma över sin framtid. Denna idé kan appliceras på nations-, regions-, grupp- och ända ner på familje- och individnivå.

Det är främst i det brittiska eller liberalkonservativa tankegodset, menar jag, som 2010-talets konservatism bör hämta sin näring. I Frankrike och Tyskland har större vikt lagts vid moralen som värde.

Konservatismen som motideologi

Jag har hittills, lite slarvigt, refererat till konservatismen som en ideologi. Egentligen är jag inte helt bekväm med den här benämningen. Ideologi är i sig ett komplicerat begrepp, men det finns i mina ögon goda skäl att ifrågasätta huruvida konservatismen bör likställas med de övriga grundideologierna, liberalismen och socialismen. Det tyngsta skälet härför är att konservatismen inte i samma utsträckning som liberalismen och socialismen tillhandahåller handlingsrekommendationer för hur samhället ska formas. Konservatismen är mer öppen, mer beroende av vilka förhållanden som råder i den tid och den plats där den tillämpas.

Man kan invända att det trots allt finns principer som konservatismen alltid måste ta i försvar. Och visst är jag beredd att sträcka mig till att några mål är konstanta i den brittiskt influerade liberalkonservatismen, som är den här bloggens utgångspunkt. Dit hör grundläggande medborgerliga rättigheter: saker som allmän rösträtt, likhet inför lagen, äganderätt, yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet. Dit hör också mål kopplade till ekonomisk liberalism, främst en strävan efter fria marknadsförhållanden och goda utsikter till social mobilitet.

Den etiska tanke som ligger till grund för allt detta är alla ska ges samma möjligheter att fullborda sin mänskliga potential. En människas framgång ska bero på dennes prestation och inte dess bakgrund. I övrigt värderar konservatismen samhällelig stabilitet och sammanhållning högt, varförutan framsteg inte kan ske.

Ibland tillskrivs konservatismen också andra kännetecken, som kan följa av ovanstående målsättningar men inte måste göra det. Reidar Larsson skriver exempelvis: ”Alla konservativa oavsett inriktning är ense om ett starkt militärt försvar för den egna nationen” (s. 48). För mig är detta långt ifrån självklart. Det militära försvaret bör i ett konservativt samhälle utformas efter vilka säkerhetshot som finns.

Försvar av monarkin är en annan ståndpunkt som vissa förknippar med konservatismen, något som brukar motiveras med att monarken har en viktig enande funktion och tjänar som förvaltare av nationella traditioner. Enligt mitt synsätt är alla människors likvärdiga möjligheter och framgång baserat på prestation mål som är överordnade dessa eventuella förtjänster med monarkin.

Därjämte ses konservatismen på sina håll ha en speciell relation med kristendomen. Som tidigare berörts gäller detta i första hand värdekonservatismen (eller den kontinentala skolan). Skillnaden mellan denna och liberalkonservatismen (eller den brittiska skolan) är att värdekonservatismen ofta lägger ett egenvärde i vad som för liberalkonservatismen är ett medel för att säkra samhällets stabilitet och sammanhållning. Det är alltså tänkbart för båda dessa att stödja sin argumentation på religion men av olika anledningar.

Lite på samma sätt förhåller det sig med nationalismen. Som liberalkonservativ ser jag mycket positivt på den gemenskap som nationalism kan skapa. Jag observerar också kopplingen mellan nationalism och demokrati. Men nationalismen kan också bli aggressiv och inåtvänd, varför man gör bäst i att inte behandla vurmandet för nationalstaten som ett mål i sig.

Om något är konservatismen en motideologi; den tenderar att vara en reaktion på segervissa påståenden från andra ideologier om att i framtiden kunna skapa ett idealsamhälle där allt mänskligt lidande, ja rentav allt som gör oss mänskliga, har utplånats. I videon nedan redogör den amerikanske nationalekonomen Thomas Sowell för hur konservatismen skiljer sig från liberalismen i detta avseende.

Vad Sowell talar om är anti-utopismen inom konservatismen. Ofta handlar politik om att välja det minst dåliga av två alternativ och leva med resultatet. Reformer som utmålas ha enbart positiva konsekvenser bör alltid mötas med misstänksamhet. Även om sådana positiva effekter finns kommer de alltid med ett pris. Politikens uppgift blir då att balansera olika intressen så att resultatet blir det mest acceptabla för alla, om också inte perfekt.

Tron på utopier grundar sig i en överdriven tro på människors rationalitet. De konservativa hyllar upplysningsideal men inser samtidigt att människan, hur mycket denne än bildar sig, också styrs av känslor, vilka i grunden är irrationella. Istället för att skuldbelägga människor för deras drifter, accepterar man dem och försöker utforma sin politik med dem i beaktande.

Psykologiprofessorn Jordan Peterson, som i sin forskning påverkats av evolutionspsykologin, för i videon nedan ett resonemang om varför han inte godtar föreställningen om att kunna forma en helt igenom rationell människa. Intervjuns apropå är ett samtal som Peterson hade med neuroforskaren Sam Harris, som representerade en liberal position i frågan.

Som Peterson framhåller är civilisation ingenting vi föds med. I grund och botten är vi ofattbart ociviliserade varelser. Han gör en åtskillnad mellan å ena sidan sin darwinistiska syn och Harris newtonska världsuppfattning. Liksom min egen uppdelning av olika konservativa riktningar tidigare blir detta en smula schematiskt, men det är likväl en högst tankeväckande kontrastering gällande människans plats på jorden. Peterson och, är jag lockad att tillägga, konservatismen söker se människan i hennes evolutionära sammanhang.

Konservatismen fungerar alltså som motideologi med avseende på utopiska samhällen och människan som en totalt rationell varelse. Enligt den brittiska konservative filosofen Roger Scruton gäller detta även i förhållande till kapitalismen. Att vara konservativ är då på sin höjd förenligt med att vara en motvillig kapitalist, vilket han förklarar mot slutet i videon nedan.

Påståendet kan dock uppfattas på flera sätt och är därför en potentiell vattendelare bland konservatismens representanter. Å ena sidan behöver man inte lägga någon specifik värdering i motvilligheten gentemot kapitalismen. Den konservative försvarar ju alla sina ståndpunkter motvilligt i så måtto att denne inte accepterar tanken på utopier. Därför går ett principiellt försvar av fria marknadsförhållanden fortfarande att motivera med att kapitalismen inte må vara problemfri men att övriga alternativ vore ännu sämre. Jag ansluter mig till en sådan syn.

Å andra sidan kan man ta påståendet mer bokstavligt. Jag är benägen att tro att det är så Scruton menar. Som sina inspirationskällor lyfter Scruton fram den tyske filosofen Hegel, ja till och med Marx. Han ligger således närmare social- och värdekonservatismen. Med andra ord ser vi i inställningen till kapitalismen återigen skiljelinjen mellan den brittiska och den kontinentala traditionen uppenbara sig.

Några avslutande ord

Vad innebär det då att vara konservativ? Kort sagt är konservatismen först och sist en attityd, ett ”mindset”. Den konservative är till sitt sinnelag skeptisk mot alla idéer, inklusive de egna. Särskilt vänder denne sig emot läror som utlovar framtida utopier.

Förespråkare för konservatismen kämpar inte mot förändring, något som är både omöjligt och oönskat. Däremot tror de att civilisationsmässiga framsteg bara kan ske om historien tas i beaktande. Vidare finns inte bara en möjlig framtid. Frågan om vart vi ska gå är därför viktig, men hur vi ska nå dit och varför är minst lika viktiga. Och om vi inte tar hänsyn till människors världsuppfattningar, vilka bestäms av deras livserfarenheter och hur de ser på sin plats i historien, är våra försök till utveckling dömda att misslyckas.

En konservativ grundsats är att människan inte är fullkomlig och aldrig kan bli det. Men även om hon kunde det, skulle hon behöva offra sin mänsklighet på kuppen.

Trots att konservatismen avvisar utopiska samhällsbyggen har den fortfarande ideal som den eftersträvar. Så gott som alla konservativa, vill jag hävda, försvarar idag den liberala demokratin. Men man är inte alltid överens om religionens roll i politiken och vilken tonvikt som ska läggas vid moraliska frågor. Också när det gäller ekonomisk politik i allmänhet och statens roll i synnerhet går åsikterna isär mellan olika konservativa riktningar.

De olika riktningarna inom konservatismen är påverkade av olika nationella erfarenheter. Jag menar att friheten som värde haft en unik position inom den moderna anglosaxiska tanketraditionen.

Jag tror att en konservatism anpassad för vår tid måste ha friheten som sitt viktigaste ideal. Men medan man inte ska förlora sina mål ur sikte, får man inte bli blind för vägen som ska ta en dit. Bara framsteg som åstadkommits genom en kontinuerlig process är hållbara.

Du som har orkat läsa ända hit ska ha ett stort tack och en klapp på axeln för din ansträngning. I fortsättningen kommer mina texter att ha ett betydligt blygsammare omfång. Förhoppningsvis har jag lyckats stimulera tankeverksamheten hos någon. I annat fall ber jag om ursäkt för att jag tog upp din tid.

(Bild: http://www.famousphilosophers.org/philosophers/edmund-burke.jpg)

4 reaktioner till “Vad innebär det att vara konservativ?”

    1. Tack, en jättebra artikel! Begreppen ”empiricism” och ”rationalism” är ett bra sätt att komma åt skillnaden mellan konservativa och klassiska liberaler. De har liknande slutmål, men konservativa tror mindre på universella lösningar för att komma dit.

      Lite tillspetsat tror jag att man kan kalla konservativa för ”mogna” klassiska liberaler. En sån som Milton Friedman blev ju allt mindre radikal med åren och lanserade på äldre dagar lösningar som skulle fungera som steg på vägen till hans idealsamhälle med en väldigt kringskuren stat, t.ex. negativ inkomstskatt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s