Bör vi frukta Ryssland?

Should We Fear Russia? (Cambridge: Polity Press, 2016) är titeln på en bok av den ryske historikern Dmitri Trenin, som ur ett västligt perspektiv söker utreda om och i vilken mån en allmän rädsla för Ryssland är befogad. I en tid då EU:s samtal med Ryssland börjar och slutar med Ukrainakrisen och anklagelserna om att ryskt inflytande var avgörande för Donald Trumps valseger ännu haglar i USA är det en ytterst aktuell frågeställning. I den svenska kontexten, där ledarskribenter till både höger och vänster tävlar om vem som kan skrämmas mest med Putin-spöket, har ämnet en speciell relevans.

Den största förtjänsten med Should We Fear Russia är att den skyr förenklade kalla kriget-paralleller som pesten. Redan i inledningen klargör författaren att han uppfattar dessa analogier som förrädiska, inte minst för att de uppmuntrar gamla, daterade tankemönster. De förbereder människor för scenarion som inte kommer att inträffa, medan de förblindar dem för utfall som mycket väl kan komma att bli verklighet. Och även om läget idag må vara lika farligt som det periodvis var under kalla kriget, så har för många nya faktorer tillkommit för att jämförelser med dåtiden ska vara meningsfulla (s. 2).

För mig ter sig detta som en klok ansats, även om jag inte fullt ut delar Trenins skepsis inför historiska analogier (s. 6). Om man för en stund fokuserar enbart på den ryska parten finns avgörande skillnader mellan det kommunistiska Sovjetunionen och Putins Ryssland. Som ideologi hade kommunismen inbyggda universella anspråk på ett sätt som inte är fallet med det samtida Rysslands konservativa traditionalism. I den mån Ryssland utmanar den västliga hegemonin gör man det inte i kalla krigets former, som ledare för ett alternativt världssystem. Man är snarare en av flera drivande krafter i en heterogen samling länder vars enda gemensamma nämnare är en vilja att försvaga väst. Där finns Kina med sina supermaktsambitioner. Där finns kärnvapenmakten Indien. Där finns också viktiga aktörer i Mellanöstern, som Turkiet, Iran och Israel. Nyligen vann Putin dessutom en stor politisk seger när han välkomnade det USA-allierade Saudiarabiens kung Salman till Kreml. Alla dessa länder är i olika grad ryska bundsförvanter, men Ryssland är knappast navet i detta alternativa världsblock.

Visserligen visar Ryssland mer än övriga intresse för att framstå som en utåtriktad kulturell motbild till väst – den som tittat en längre stund på Russia Today vet vad jag pratar om. Man lägger stora resurser på att öka ryssvänligheten utomlands, inte minst i Europa. Dessa satsningar har emellertid än så länge gett dålig avkastning. Olika typer av europeiska partier på höger- eller vänsterkanten, ofta småpartier, som tyska Die Linke, ungerska Jobbik, grekiska Syriza och bulgariska BSP har tidvis fört en annan europeisk politik gentemot Ryssland på tal men med liten framgång. Med ryssvänlighet finns för närvarande heller inte mycket att hämta väljarmässigt.

Däremot kan läget förändras om Ryssland lyckas anspela mer på antiglobalism, antiliberalism, USA-kritik, kärnfamiljen, religiösa föreställningar etc. och tydligare göra sig till en symbol för dessa värden, varav flera resonerar väl med både radikal vänster och nationalistisk höger. Även Trenin framhåller att det för Rysslands räkning finns outnyttjad potential här (s. 73).

Trenins ton är mer diskuterande än självsäkert didaktisk. Det hindrar honom dock inte från att lyckas utbrodera en sammanhållen tes: att ett svagt och desperat Ryssland är avsevärt farligare för väst än ett välmående dito. Denna tankegång löper som en röd tråd genom den blott 121 sidor långa boken. Omfånget gör att framställningen blir skissartad på sina håll; detaljrikedomen får ibland stryka på foten. Men det här ska i första hand behandlas som en introduktion i samtida Rysslandsstudier och inte som ett uttömmande akademiskt verk.

Mycket av dagens situation kan förstås härledas till kalla krigets slut och Rysslands 1990-tal. Efter Sovjetunionens kollaps, en kollaps som både Ryssland och väst ville ta åt sig äran för, talades om Greater Europe: idén om ett återförenat Europa. För många tycktes självaste historien vara över och all utveckling hädanefter förutbestämd att röra sig åt samma håll.

I Ryssland var man länge beredd till eftergifter för att anpassa sig till den nya, liberala världsordningen. Redan Gorbatjov inledde denna process med kärnvapennedrustning och ökad politisk frihet. Jeltsin lämnade sedan fältet fritt för en samling Harvardekonomer att genomföra vad som bara kan betecknas som ett gigantiskt ekonomiskt experiment i landet, vilket fick katastrofala sociala följder och lade grunden för 1990-talets oligarkvälde. Därefter gjorde även Putin under en kort period ansträngningar för att förbättra relationerna med väst.  Bland annat sökte han göra gemensam sak med George W. Bush i kriget mot terrorismen, dock utan att vinna något nämnvärt gehör.

Här finns viss kritik att rikta mot Trenin, som i mitt tycke tidvis tenderar att avfärda dessa försök till närmanden lite för enkelt (s. 8–9). Det innebär inte att sanningen i relativiserande anda ligger mitt emellan den ryska och den västliga historieskrivningen, men att det faktiskt finns legitima aspekter av förstnämnda. Rimligen hade väst ett ansvar för att integrera Ryssland i sin gemenskap. Istället utökade man såväl EU- som Natosamarbetet österut utan att beakta hur den ryska parten skulle reagera på att deras grannländer en efter en anslöt sig till en uttalat fientlig militär allians. Att överhuvudtaget ta upp denna sida av saken betraktades, och betraktas än idag på många håll, som ryskapologetiskt.

Men var inte detta agerande från västs sida ansvarslöst och nonchalant? Trots de ryska eliternas ovillighet att släppa på sina supermaktsambitioner och Rysslands imperialistiska hållning gentemot sin s.k. ”intressesfär” vill jag påstå att man inte ensamt kan klandras för det nuvarande spända läget; det som har kallats för en ”kall fred”. Det nutida Putinryssland är också västs skapelse, västs misslyckande. Även om man kan argumentera för att det fanns goda skäl att hålla Ryssland utanför Europas innersta krets saknades en plan för att hantera en sådan stormakt i kontinentens närområde, något också Trenin tar upp (s. 12). Väst ignorerade helt enkelt de ryska intressena. Det spädde i sin tur på nationalistiska stämningar i Ryssland.

Man kan fortfarande se spår av denna attityd i väst. Den framskymtar inte minst hos den skara som med automatik anklagar Ryssland för att så split i EU när man för förhandlingar med något av dess medlemsländer. Som Trenin påpekar är det svårt att inte ägna sig åt splittring vid sådana tillfällen, givet EU:s avsaknad av en gemensam utrikespolitisk linje (s. 42). Att Ryssland har ett nationellt intresse som man agerar efter tycks både överraskande och skrämmande för många bedömare. Men oavsett vad man tycker om detta faktum kommer det att förbli verklighet. I klartext kan man då antingen acceptera det och hantera saken på ett sätt som gynnar våra egna intressen bäst; eller också kan man förneka det och fortsätta se Ryssland som en irrationell och oberäknelig aktör.

Bör vi frukta Ryssland? Ja, det verkar alltmer så. Och det inte för att Ryssland nu, eller ens inom en överskådlig framtid, kan tävla med väst ekonomiskt och militärt. Än mindre kan man erbjuda en tillnärmelsevis lika attraktiv samhällsmodell. I Trenins ögon är just radikaliseringen som dessa brister ger upphov till den största oroskällan. Samtidigt är utsikterna dåliga för att ett Ryssland som blivit kvitt sina problem – varav utbredd korruption och en ekonomi alltför beroende av energiexport är de mest akuta – ska närma sig väst. Det fönstret stod på glänt i drygt ett decennium efter Sovjetunionens fall men tycks numera igenbommat.

Vägen framåt är kantad av pragmatism. Trots allt finns en rad intressen som även ett distanserat Ryssland har gemensamt med väst. Från det motsatta perspektivet finns ett flertal problem som svårligen kan lösas utan Ryssland. Ett område där samarbete måste till är den fortsatta nedrustningen av kärnvapen. Syrienfrågan kräver också den en uppgörelse med Ryssland. Terrorism i allmänhet och islamistisk extremism i synnerhet erbjuder likaledes potentiella samarbetsområden. Därtill kommer överenskommelser antagligen behöva nås för att tygla läget i östra Ukraina, Nordkorea respektive Afghanistan.

Det är som synes nästan uteslutande frågan om säkerhetspolitiska samarbeten, vilka till sin natur är ytliga. Likväl är dessa en grund att stå på. Vad som måste åstadkommas är fasta ramar för hur väst och Ryssland ska förhålla sig till varandra, något som ändå fanns gentemot Sovjetunionen. En kall fred är sett ur denna synvinkel farligare än ett kallt krig. Där nickar jag instämmande med Dmitri Trenin.

(Bild: https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15166688)

En reaktion till “Bör vi frukta Ryssland?”

  1. Det navelskådande letandet efter skuld i närhistorien finner jag utan intresse. Klart att Nato gör det som Nato gör, precis som en björn skiter i skogen. Klart att de baltiska staterna skulle få vara med i Nato. De är hjältemodiga, kristna, oss närastående, en del av hela orsaken till att Nato alls grundades. När det gäller stater som Ukraina och Georgien är felet snarast att man inte bestämt sig för om de skall vara med eller ej. Detta är det som har provocerat angreppen och annekteringarna. Och det återspeglar det grundläggande problemet, nämligen den senare tidens utveckling i Västvärlden mot postmodern socialism och ty följande nergång, dekadens, förfall och undergång, processer som redan verkar i medborgarnas vardag och leder till interna konflikter mellan folk och elit, populism och elitism.

    Baltikum och Östeuropa behandlades av Väst enligt den gamla civilisationens regler, och detta var bra och gick utmärkt. Georgien och Ukraina behanlades enligt den nya bildstormens (avsaknad av) regler, utan virtù, utan ballar, utan ryggrad, utan mod och beslutsamhet. Klart att det går åt helvete.

    Ryssland önskar inget hellre än att få bli med i och ta del av den gamla västliga civilisationen och känner sig sviket av att vi i Väst själva vägrar att upprätthålla den. Som en tonåring trotsar och utmanar Ryssland oss, dels för att visa att det minsann har förstått spelets regler bättre än vi, dels för att utveckla sin egen förståelse av det det vill uppnå. Det vi skall frukta är ultimativt inte Ryssland. Blir det inte Ryssland blir det någon annan. Det vi skall frukta är vår egen svaghet, vår egen obeslutsamhet, vårt eget uppgivande av de civiliserande, utvecklande och stärkande västliga principerna som levde i antiken och återuppväcktes i renässansen för att sedan ständigt stå under angrepp från de krafter som vi med tiden gav beteckningen ”vänster”.

    Det bästa som kan hända är att vi som goda tonåringsföräldrar lär av vår juvenil och själva mognar och stärker oss, så att vi kan skilja oss åt som två stärkta och självständiga enheter som respekterar varandra och dagligen åter förtjänar denna respekt och håller den gemensamma inre fienden, vänstern, i schack. Det finns tillräckligt med gemensamma yttre fiender, främst av allt Islam. Ett problem som det gamla Väst och det gamla Sovjetunionen gemensamt har rivit upp och förvärrat, men inte orsakat.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s