Orbanisering – vad betyder det?

Orbanisering verkar ha blivit ett populärt begrepp i svenska medier. Sveriges Radio varnade för att en sådan förestod i Polen när nationalkonservativa PiS valdes att regera landet i oktober 2015. I en debattartikel publicerad av Svenska Dagbladet samma höst uppmärksammade en samling ledande centerpartister orbaniseringstendenser även i Turkiet, i och med AKP:s valseger. Senast var det en artikel i Dagens Nyheter som uttryckte oro över att Österrike kan vara på väg att orbaniseras. Oroskällan är den nya högerregeringen, som med stor säkerhet kommer att bildas mellan kristdemokratiska ÖVP och nationalkonservativa FPÖ. Men hemlandet för orbaniseringsbegreppet är Ungern; det är förstås avlett ur den ungerske premiärministern Viktor Orbáns efternamn, vars parti Fidesz suttit i regeringsställning sedan 2010.

I artiklarna ovan är det dock oklart vad som egentligen menas med begreppet.  En kvick Google-sökning på ”orbanisering”, som mitt språkbehandlingsprogram för övrigt felmarkerar, ger en fingervisning om hur det ska uppfattas. Översta träffen är Språktidningen, som behändigt nog tillhandahåller en definition: ”Att demokratiska länder, företrädandevis i Östeuropa, blir mer auktoritärt styrda, som i Ungern under Órban [sic].”

Det är en tydlig men långt ifrån problemfri definition. Exempelvis bygger den på förhandsantagandet att länder som orbaniseras var välfungerande demokratier innan själva orbaniseringsprocessen började. Om man ser till ovannämnda länder stämmer detta på sin höjd in på Österrike; övriga tre är unga demokratier och saknar djuprotade demokratiska kulturer. Definitionen utelämnar också detaljer. Den hänvisar till alltmer auktoritära styren, i sig ett begrepp som kräver ytterligare förklaring. Språktidningen väcker fler frågor hos mig än vad den besvarar.

En strategi för att gå vidare i ämnet är att fundera på vad Fidesz, PiS, AKP och den nya österrikiska regeringen har gemensamt. Vid en första anblick slås man av nationalistiska framtoningar hos samtliga. De försvarar alla nationalstatens suveränitet i förhållande till överstatliga organ. De uttrycker skepsis mot väsentliga aspekter av globaliseringen, såsom fri rörlighet och mångkultur. Nationalismen har vidare en religiös klangbotten. I Ungern, Polen och Österrike är katolicismen riktningsgivare, medan islam fyller denna funktion för turkiska AKP.

Man kan samtidigt inte undgå de auktoritära inslagen hos Fidesz, PiS och AKP. Att kalla dem diktatoriska vore faktafel – länderna har fria val – men de är heller inte fullt ut demokratiska. Tryckfriheten, en grundläggande demokratisk rättighet, är kraftigt kringskuren, om än inte avvecklad, i Ungern, Polen och Turkiet. Likaså är dessa länders rättsväsenden svårt politiserade. I Österrike är det inte troligt att vi får se en sådan utveckling mot auktoritarianism. För det är landets politiska kultur alltför annorlunda. I den mån någon orbanisering kommer att ske där lär den bestå i hårdare retorik gentemot islam, restriktivare invandring samt en större betoning på säkerhetspolitik.

Andra rättigheter kopplade till demokrati är däremot mer eller mindre intakta i länderna där orbaniseringen anses ha pågått ett tag. I åtminstone Ungern och Polen finns exempelvis fortsatt möjligheten att demonstrera. (När det gäller Turkiet är det mer tveksamt med den saken; oppositionella demonstrationer har förbjudits eller slagits ned av polis flera gånger de senaste åren, t.ex. demonstrationen i Geziparken i maj 2013.) Den möjligheten utnyttjas också. Så samlades tiotusentals människor i Budapest hösten 2014 för att protestera mot en planerad internetskatt, vilket bidrog till att Orbán-regeringen senare tvingades backa i frågan. Och i somras hölls i flera polska städer stora demonstrationer mot regeringens domstolsreformer.

Att jag tar upp just mötesfriheten har en särskild anledning. Att den bestått är noterbart mot bakgrund av sociologen Julian Linz berömda fyra kännetecken för auktoritära system, varav ett är begränsningar för massmöten. Är det kanske så att orbanisering inte rakt av kan översättas till ökad auktoritarianism? Finns det fler komponenter inblandade? Pågår överhuvudtaget en orbanisering på kontinenten?

Intressant, ur ett rent akademiskt perspektiv, är försöken från regeringscheferna själva i de berörda länderna att teoretisera kring sina samhällsbyggen. Orbán upprepade mantralikt begreppet ”illiberal demokrati” i sina tal runt 2014–15. Med detta ville han framföra att demokrati – förstått som folkstyre – inte nödvändigtvis behöver gå hand i hand med de friheter som finns i en liberal demokrati, åtminstone inte samtliga av dem. Han luftar dock inte dessa tankegångar offentligt särskilt ofta längre efter att ha mötts av hård internationell kritik.

Turkiets Erdoğan har å sin sida talat om att förena politisk islam med demokrati. Detta ska inte uppfattas som ett svar på västeuropeisk kristdemokrati utan innefattar en betydligt mer instrumentell syn på demokrati. I ett kontroversiellt uttalande jämförde Erdoğan demokrati med en bussresa: ”när jag nått min station kliver jag av.”

Bortom nationalism och demokratiska underskott är det emellertid inte några större paralleller som kan göras mellan de politiska kurser som orbaniseringskandidaterna befinner sig på. Och även vad gäller de gemensamma dragen finns gradskillnader som inte ska underskattas. Om orbanisering är ett politiskt program så är det ett vagt sådant. Det intrycket förstärks av hur partierna positionerar sig i den ekonomiska politiken. Här går en skiljelinje mellan de påfallande marknadsliberala partierna ÖVP, FPÖ och AKP å ena sidan och de mer traditionellt socialkonservativa, statsinterventionistiska PiS och Fidesz å den andra.

Min slutsats är att orbanisering är ett ganska oanvändbart begrepp, inte minst för att det tillskriver Viktor Orbán en betydelse för europeisk politik som han i verkligheten inte har. Hans politik tjänar visserligen ofta som exempel – såväl i avskräckande som i inspirerande mening – för andra partier i Central- och Östeuropa, men han fungerar inte som någon agendasättare i regionen.

Man kan förstås uppfatta namnet orbanisering mer symboliskt, som syftande på Viktor Orbáns indirekta snarare än direkta politiska inflytande. Min slutsats förblir ändå i grunden densamma. Det finns inte mycket som talar för att en politisk konvergens pågår i regionen i fråga. Bara mellan de fyra länder som under ytliga former tagits upp här är det vanskligt att generalisera. Nog kan man se likheter, men man lockas ständigt till påpekanden om att vad som på avstånd kan framstå som likartad politik ofta genomförs av skilda anledningar och verkställs i olika skepnader. Den som studerar regionen närmare upptäcker snart långtgående motstridigheter. Även regeringarna i Ungern och Polen, som brukar nämnas i samma andetag, drivs av olika agendor. Det räcker med att jämföra deras respektive relationer med Ryssland för att konstatera den saken.

Klart är att europeisk politik de senaste åren kommit att präglas mer av värdekonservatism. Parallellt med den utvecklingen har vissa demokratiska friheter inskränkts i Europas centrala, östra och sydöstra delar. Ingenting av detta har dock tillkommit som en följd av att andra partier kopierat, eller ens i vidare stor utsträckning påverkats av, Viktor Orbán och Fidesz politik (möjligen mer av deras metoder). Det finns i så fall andra tendenser som varit av större vikt för utvecklingen denna period, såsom den allt djupare klyftan mellan Väst- och Östeuropa. Men ytterst måste orsakerna sökas i varje enskilt land.

Jag ger därmed eko åt en notis i Ledarsidorna häromdagen, som efter Österrikes val ondgjorde sig över besattheten hos politiska bedömare vid att vilja se internationella trender varje gång en europeisk befolkning går till valurnorna. I själva verket är nationell politik i väldigt hög grad förankrat i just nationella förhållanden.

(Bild: https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=29229795)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s