En elegi för den brittiske gentlemannen

Man kan luras att tro att Kazuo Ishiguros The Remains of the Day (London: Faber & Faber, 1989; sv. Återstoden av dagen, 1990) är en blygsam historia utan större ambitioner. Som författaren Salman Rushdie uttrycker det i en recension i The Guardian:  ”The surface of The Remains of the Day is almost perfectly still.” Men under den lugna ytan pågår en bubblande aktivitet. Denna tvetydiga effekt beror till stora delar på den narrativa metod som Ishiguro använder sig av, vilken gör orden han utelämnar lika viktiga som dem han nedtecknar. Således har litteraturkritikern Molly Westerman påpekat att bokens framställningsmässiga utnyttjande av huvudpersonen Stevens språkliga begränsningar tillåter den att inkludera vad dess berättare inte kan eller vill säga. En konsekvens av Stevens opålitliga berättande är att vi som läsare lär oss lika mycket om honom via informationen han inte delar med oss, som utifrån det han förtäljer om sig själv.

Vad är det då som pågår under bokens stillsamma översta lager? ”The story here”, hävdar Rushdie i artikeln ovan, “is that of a man destroyed by the ideas upon which he built his life.” Det här är onekligen ett av bokens mest framträdande teman. Stevens är en förmodern varelse fångad i en modern värld. Som engelsk butler formad av det tidiga 1900-talets normer ser han värdighet (dignity) som idealet varje person borde sträva efter. Värdighet representerar för honom förmågan att bära sin professionalitet på samma sätt som en anständig gentleman bär sin kostym (s. 44). Vägledd av denna maxim utvecklar Stevens en imponerande självdisciplin, en självdisciplin som kostar honom hans mänsklighet. Han upplever triumf när han lyckas undertrycka sina känslor. Men hans återhållsamhet blir till slut hans undergång.

The Remains of the Day handlar också om svårigheten att undfly sitt förflutna. Stevens är oförmögen att fullt ut inse varifrån hans melankoli härrör. Eller, rättare sagt: han är ovillig att komma till rätta med det. På bokens sista sidor, efter att ha haft ett ögonöppnande samtal med en främling på piren i Weymouth som råder Stevens att blicka framåt istället för att uppehålla sig vid det som varit, bestämmer sig huvudpersonen för att anamma en mer positiv inställning och ”try to make the best of what remains of my day” (s. 256). Men snart därefter frågar han sig om nyttan med att oroa sig för vad man kunde eller inte kunde ha gjort för att styra över riktningen ens liv tog. Stevens går därmed från ett tillstånd där han är beredd till förändring till att, trots allt, vara tillfredsställd med hur han levt; han går från att inse att han faktiskt har ett val till att falla tillbaka i gamla hjulspår. Hans resignerade slutsats blir: ”The hard reality is, surely, that for the likes of you and me, there is little choice other than to leave our fate, ultimately, in the hands of those great gentlemen at the hub of this world who employ our services” (s. 257). Smärtan och ansträngningen som krävs för att förändras är uppenbarligen för stora krafter för Stevens att ta itu med.

Vad är budskapet Ishiguro sänder oss med det ovanstående? Är sensmoralen att varje människa blivit tilldelad en förutbestämd stig, från vilken de aldrig kan avvika? Det här är knappast Ishiguros avsikt. Som den av mig tidigare åberopade Molly Westerman observerat öppnar boken upp ”all these questions, problems, and wounds without resolving them.” Ishiguro aktar sig noga för att hänfalla åt didaktiska pekpinnar. Han iakttar, granskar och reflekterar kring mänskligt beteende. Ibland är det dock som om han för ett ogenomtänkt ögonblick talar genom Miss Kenton, nära vän till Stevens och hushållerska på godset där han är anställd: “Why, Mr Stevens, why, why, why do you always have to pretend?” (s. 162, kursivering i original). Dessa ord, som Miss Kenton yttrar efter att Stevens avslöjat att han dragits med tvivel angående ett påbud från godsägaren lord Darlington, tvivel som han då dolde, summerar Stevens karaktär.

Trots Ishiguros ovilja att förse oss med tydliga svar till frågorna han ställer, står det klart att The Remains of the Day är en berättelse om hur människor formas av sina upplevelser. Även om man har viljan att förändras är den hårda verkligheten (”the hard reality”, för att tala med Stevens) att vi bär på bagage i form av valen vi gjort i det förgångna. I den meningen är vi aldrig helt fria. Samtidigt kan vi aldrig frånsvära oss ansvaret för våra val. Stevens skyddar sig bakom illusionen att han är dömd att tjäna andra; men därigenom gör han valet att låta andra bestämma hur hans liv ska bli.

Stevens komplicerade relation till Miss Kenton kan förstås genom att beakta att hon, till skillnad från honom, styr över sitt eget liv. När Miss Kenton till slut tillkännager att hon avser att lämna Darlington Hall för att gifta sig, har Stevens ingenting annat än sina gratulationer att erbjuda sin kollega sedan många år och, får vi förmoda, hemliga kärlek, innan han hastigt försvinner upp för trappan (s. 229–230). Det är uppenbart att han ser sin potentiella framtid i hennes, men klarar inte av att hantera faktumet att han också har valet att lämna godset.

En intressant aspekt av boken är hur Ishiguro handskas med historien. The Remains of the Day är en historisk roman i så måtto att den utspelar sig i en historisk kontext och tar upp ett autentiskt historiskt ämne, nämligen den brittiska överklassens relation till Tyskland under mellankrigstiden. En annan litteraturkritiker, Heidi Hartwig, har gjort en viktig anmärkning gällande den egendomligt värderingsfria skildringen av lord Darlingtons tyskvänlighet:

By neutrally valuing the idealism of thirties appeasement politics installed in the countryhouse diplomacy narrative of the novel, or at least not monolithically impugning it, Ishiguro opens up space for a set of sentimental values to be installed— a crucial set of sentimental ideals based on feeling, which might be labeled Germanophilia. We are asked through this sympathetic response temporarily to suspend judgment of a certain kind of political sentimentalism, that which Lord Darlington characterizes in the novel as being honorable, regardless of the teleological condemnation of history.

Citatet från Hartwig ställer i relief hur Ishiguro undviker att sätta sig i en anakronistisk domarposition gentemot lord Darlington i försöket att teckna ett realistiskt historiskt porträtt, samtidigt som han tar i anspråk en nostalgisk, romantisk och något mytologiserad föreställning av brittiskhet för att öka läsarens sympati med den missledde aristokraten.

Lord Darlington liksom Stevens och Miss Kenton är alla brittiska stereotyper. De besitter alla, om än i olika grad, de kvalitéer som Stevens i en passage tillskriver det engelska landskapet: “I would say that it is the very lack of obvious drama or spectacle that sets the beauty of our land apart. What is pertinent is the calmness of that beauty, its sense of restraint” (s. 29, kursivering i original). Men medan detta framstår som en romantisk eller rentav sentimental beskrivning av gammaldags brittiskhet, är det också vad som förgör Stevens i slutändan. Således både glorifierar och kritiserar Ishiguro det förflutna. Det här är en intelligent och respektfull ansats värdig en historiker.

The Remains of the Day är, för att konkludera, en roman om hur strävan efter perfektion kan leda till förlusten av ens mänsklighet, svårigheten att förändras och hur vårt förflutna avgör vår framtid. Det är en elegi för den brittiske gentlemannen. Historiskt adresserar den inledningen på perioden då individens önskningar slog igenom som den självklara utgångspunkten i västligt tänkande. Män som Stevens och lord Darlington, som vägleddes av ädla solidaritetsideal, blev utdaterade. I den nya värld som framträdde var de, som amerikanen Mr Lewis kallade deras sort: ”amateurs” (s. 106).

(Bild: https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3847963)

En reaktion till “En elegi för den brittiske gentlemannen”

  1. Borde den inte ha hetat ”Dagens rester” på svenska, eller ”Det som blivit kvar av dagen”? Återstoden heter the remainder. Och en butler är förstås ingen gentleman. England är en fantastisk projektionsyta för oss utlänningar i länder som Japan och Sverige.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s