Avvisar konservatismen revolutionen?

The revolution is like Saturn, it devours its own children.
(Georg Büchner)

Ända sedan den store konservative filosofen Edmund Burke gav ut Reflections on the Revolution in France 1790, dryga året efter stormningen av Bastiljen, har konservatismen dragits med en antirevolutionär stämpel. Burke anförde en lång rad argument till varför han opponerade sig mot händelserna i Paris. Tre skäl var synnerligen viktiga. För det första ogillade han de våldsamma eller rentav grymma metoder som tillämpades. För det andra protesterade han mot revolutionens, som han uppfattade det, abstrakta målsättningar. Dessa var kopplade till generella värden som frihet och mänskliga rättigheter snarare än konkreta krav. Denna vaghet, menade Burke, kunde i framtiden komma att utnyttjas av illvilliga krafter för att rättfärdiga tyranni och förtryck. För det tredje motsatte han sig att revolutionen var baserad på idéer utan reell förankring i samhället och den mänskliga naturen. De utgick från människan som en gränslöst förnuftig varelse när hon i själva verket är oerhört svåröverskådlig och komplex.

Detta har av många tolkats som ett principiellt avvisande inte bara av den franska revolutionen, utan själva revolutionen som koncept. Man kontrasterar då Burkes och konservatismens förespråkande av gradvis förändring mot den radikala omvandling som en revolution innebär. Medan konservatismen fokuserar på det omedelbart nåbara, ställer revolutionen in siktet på det som inte tycks åtkomligt inom ramen för den samtida politiska ordningen.

I de franska revolutionärernas fall ville man omkullkasta systemet med bördsprivilegier och ersätta det med ett medborgarskapsbaserat system med samma rätt- och skyldigheter för alla. Där och då skulle ett sådant inte ha kunnat upprättats utan radikala metoder. Å andra sidan fick man betala för sin förändringsiver följande år: först i form av det jakobinska terrorväldet och så småningom genom att en viss Napoleon Bonaparte utropade sig till kejsare över Frankrike. Man kan i Burkes anda argumentera för att en försiktigare ansats redan från början hade minskat risken för att pendeln skulle svänga tillbaka så häftigt när revolutionen väl tappat sitt momentum.

En fråga om perspektiv

Det råder dock inget motsatsförhållande mellan storslagna revolutionära visioner och konservatismens mer jordnära utblick. Det är mer en fråga om vilket perspektiv man vill betona. Att vara konservativ utesluter inte en tro på långsiktiga mänskliga framsteg, även om konservativa många gånger kan tyckas ha anlag för pessimism. Konservatismen är en upplysningslära. Dess företrädare har i högsta grad varit delaktiga i kampen mot de ideologier som försökt utradera århundraden av civilisation från människosläktets historia. Det var fallet gentemot såväl nazismen som kommunismen. Och konservativa står än idag i främsta ledet för försvaret av bildning, eviga värden och empiriskt baserad vetenskap.

På motsvarande sätt som konservativa kan och bör vara visionärer, kan radikalt sinnade inte helt bortse från småskaliga frågor. Tvärtom förutsätter en lyckad revolution att målen man har för samhället är verklighetsbaserade och genomförbara. Gemensamt för de mest framgångsrika revolutionära ledarna är att de haft sinnesnärvaro nog att bromsa utvecklingen när saker riskerat att urarta.

Vi finner ett exempel på detta i anslutning till den ryska revolutionen. Bolsjevikerna kom till makten i Ryssland 1917 med viljan att avskaffa böndernas äganderätt till sin skörd. Få var emellertid beredda att frivilligt lämna ifrån sig denna till statsmakten. Under ett program som benämndes ”krigskommunism” beslutade bolsjevikregeringen därför om tvångsmässig omfördelning av jordbruksprodukter från landsbygden till städerna, vilka drabbats hårt av matbrist under det pågående ryska inbördeskriget. Men tvärtemot avsikterna blev konsekvensen att matproduktionen sjönk avsevärt. Människor svalt i miljontal. Som reaktion härpå införde Lenin 1921 vad som blivit känt som den Nya ekonomiska politiken, NEP. Denna innebar att statens tvångsmässiga omfördelning av jordbruksprodukter upphörde och ersattes med en skatt på tio procent av böndernas produktion. Överskottet fick man lov att sälja på den fria marknaden. NEP, som kallats ”en tillfällig kompromiss med kapitalismen”, illustrerar att också revolutionärer ibland kan tvingas skruva ned tempot för sin samhällsomvandling.

Att försvara konservativa värden

Med allt detta sagt, är det ingen slump att konservativa genom historien tenderat att förhålla sig skeptiska till revolutionen som metod för förändring, och det gäller inte bara Burke. Som jag förfäktat i ett tidigare inlägg är det vanskligt att jämställa konservatismen med liberalismen eller socialismen eftersom den inte på samma sätt tillhandahåller handlingsrekommendationer för hur samhället ska utformas. Den uppfattas bäst som en motideologi, dvs. som motvikt i förhållande till ideologier som utlovar ett framtida nirvana där människan förädlats till en perfekt varelse. Något sådant är både omöjligt och oönskat utifrån ett konservativt perspektiv. Det skulle beröva människan på hennes mänsklighet.

Av detta kommer att stabilitet och kontinuitet ses som två centrala konservativa värden; de är garanter mot utopiskt tänkande. Det säger sig självt att upprätthållandet av dessa är svårt att förena med en revolution. Men det betyder inte att konservatismen avvisar radikala metoder på förhand. Om andra konservativa värden hotas vore det galenskap att sätta stabilitet överst bland de värden man vill skydda. I en situation där till exempel äganderätten, yttrandefriheten eller den allmänna rösträtten är i fara måste konservativa vara beredda att gå mycket långt för att försvara dessa. Huruvida revolutionära metoder kan anlitas för att värna konservativa värden beror ytterst på omständigheterna; det blir en empirisk fråga.

Statsvetaren Reidar Larsson gör således ett förenklat påstående i sin lärobok Politiska ideologier i vår tid (Lund: Studentlitteratur, 2006) när han skriver att konservatismen ”skulle alltså avvisa revolutionära metoder, även när det gäller att störta en avskydd diktatur” (s. 49). Det här bygger närmast på en nidbild av konservatismen. Konservatism förstått på det viset är lite mer än en metod som går ut på att bevara den rådande ordningen. Då skulle man ta i försvar också politik som förts mot ens vilja enbart för att den tillkommit i det förflutna, något som givetvis vore orimligt.

Det är i och för sig riktigt att konservativa har en förhållandevis hög toleransnivå för företeelser utan omedelbar koppling till det samhälle man vill skapa, vilket grundar sig i respekten för traditioner. I Reflections on the Revolution in France framhärdar Burke i att vissa värden bör bevaras oavsett deras rationella underlag. Med tanke på att människor har begränsad tillgång till information och inte så sällan dras med bristfälliga moraliska omdömen är det, hävdar han, många gånger bättre att de förlitar sig på traditioner än sina egna intellekt. Traditioner har den fördelen att de är beprövade. Det får antas att de har uppkommit av anledningar som var rationella i en viss tid och på en given plats. Tidigare generationers beslut att skapa och följa dem är därför ett tungt argument för att bibehålla traditioner.

Att stödja sig på historien motverkar mänsklig hybris och föreställningar om den egna generationen som utvald och speciell. Men det finns en gräns bortom vilken Burkes resonemang blir löjeväckande. En avskydd diktatur faller utanför det arv som någon konservativ kan tänkas vilja bevara. Däremot är det inte alltid självklart att eld bäst bekämpas med eld. Om reformmässiga alternativ för att förändra samhället i önskad riktning finns tillgängliga är dessa allt som oftast att föredra. Men även om så inte är fallet bör man i sitt förändringsarbete, beroende på hur djuprotade de strukturer man vill ersätta är, ta viss hänsyn till hur samhället för närvarande är uppbyggt, om inte annat för att undvika chock.

Central- och Östeuropas omställning till marknadsekonomi efter 1989 erbjuder ett exempel på en välment men alltför påskyndad förändring. På de flesta håll tog ideal och framtidstro överhanden framför nyktra överväganden om hur man skulle omorganisera sina länder på bästa sätt. De flesta bedömare är idag överens om att skiftet från planekonomi till marknadsekonomi var för hastigt gjord och att man borde ha gått försiktigare fram. Någon form av övergångsperiod med en blandekonomi hade gett människor en bättre chans att anpassa sig till de krav som ett kapitalistiskt system och integrationen i en global ekonomi ställer på ett samhälle.

Revolutionens form och innehåll

Mitt svar på frågan i rubriken är följande: konservatismen avvisar revolutionens radikala essens, men ser i undantagsfall den revolutionära metoden som ett nödvändigt ont.

För att begripliggöra min poäng kan det vara till hjälp att reda ut innebörden i begreppet revolution. Det går att skilja på revolutionen som maktövertagande och som radikal omvälvning eller, om man så vill, revolutionens form och dess innehåll. Att förespråka radikal omvälvning av samhället går, enligt min förståelse, emot konservatismens principer. Det går stick i stäv med preferensen för gradvis förändring och det kräver att man överger uppfattningen att politiska insatser måste utgå från människors livssituation och inte abstrakta idéer. Konservativa kan dock med konsekvensen i behåll ställa sig bakom ett revolutionärt maktövertagande, förutsatt att grundläggande konservativa värden står hotade inom den rådande ordningen och inget annat realistiskt alternativ för att värna dem föreligger.

Här finns risken att tanken leds fel. En modern revolution behöver förstås inte innefatta rasande folkmassor utanför regeringsbyggnader. Kanske kan man se brexit som en revolutionär åtgärd i nutidens politiska kontext. Den brittiska befolkningens beslut att lämna Europeiska unionen kan likställas med ett maktövertagande i så måtto att det tvingade, om inte i teorin så i praktiken, landets politiska ledning att agera för landets utträde ur unionen. Men hur man gör det och i vilket tempo är upp till regeringen. Med andra ord antog brexit formen för revolutionär politik, samtidigt som det finns utrymme för en gradvis implementering av denna politik.

Att konservativa kan vara revolutionärer i denna mening visste redan Edmund Burke, som stödde både Englands ärorika revolution 1688 och den amerikanska revolutionen 1776.

The speculative line of demarcation, where obedience ought to end and resistance must begin, is faint, obscure and not easily definable. Government must be abused and deranged indeed, before it can be thought of, and the prospect of the future must be as bad as the experience of the past [—] but, with or without right, a revolution will be the very last resource of the thinking and the good.
(Ur Reflections on the Revolution in France)

(Bild: http://www.newhistorian.com/wp-content/uploads/2016/07/Prise-de-la-Bastille-3.jpg)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s