Myten om Viktor Orbán

”Det är en RIKTIG LEDARE och LANDSFADER”.

”Orban, the Defender of Europe”.

“Klasse Herr Orban! Deutschland Österreich Ungarn für immer!”

Ovanstående är ett axplock av de senaste hyllningskommentarerna från internationella följare på Viktor Orbáns Facebooksida. Från och med september 2015 postar den ungerske premiärministern sina inlägg också på engelska för att nå ut till utländska sympatisörer. Hans popularitet bortom de ungerska gränserna har sedan dess nått nya höjder. Orbán har framgångsrikt profilerat sig som nationell upprorsman ställd mot ett maktfullkomligt EU med målet att avveckla nationalstaternas suveränitet.

Denna berättelse resonerar väl med högernationalistiska européer, vilka längtat efter en politiker som står upp mot globalism och överstatlighet. Kanske lockar Orbán även en och annan vänsterradikal med sin revolutionsretorik och utfall mot det ”internationella kapitalet”.

Mest iögonfallande kring Viktor Orbán är dock inte hans nutida beundrare. Det är istället de som på 1990-talet tilltalades av hans då frihetligt liberala budskap men nu anser att han vänt dem ryggen. Mycket av kritiken mot Orbán färgas av föreställningen att han brukade vara en av oss. ”En gång var Viktor Orbán en ledande liberal och frihetskämpe”, beklagade sig Gunnar Hökmark till DN (7/4) i våras. Känslan av ett politiskt svek fångades bäst av Erik Zsiga i en artikel i Magasinet Neo (#1–2015) med den talande rubriken ”Viktor Orbáns förfall”.

Därmed har ett motnarrativ mot berättelsen om Orbán som nationalistisk rebell skapats, som går ut på att han övergett sina ideal. Sålunda korrumperades en ung liberal visionär av makten och förvandlades till vad han är idag.

Den som följt Fidesz-ledarens väg från det ungerska kommunistpartiets ungdomsförbund, via flirten med liberalismen, över hans nationalkonservativa period ända till hans nu fullfjädrat illiberala ledarskap känner till Orbáns politiska ombytlighet. Mycket talar emellertid för att det som ledsagat honom genom denna resa varit konstant. Tidigare partikollegor, däribland parlamentsledamoten Zsuzsanna Szelényi och ordföranden för Ungerns liberala parti Gábor Fodor, har vittnat om en auktoritär personlighet som belönar lojalitet framför kompetens. Av deras beskrivningar framgår att opportunistiska motiv, inte enbart principer, drev Orbán redan när han spelade en nyckelroll vid störtandet av kommunistregimen.

Denna bild förstärks när man granskar några av reformerna som Orbán genomförde under sin första tid som premiärminister mellan 1998 och 2002, av somliga föreställt som guldåldern för det moderna liberala Ungern. De åren skedde en omfattande centralisering av den politiska makten. En mängd företag förstatligades. Parlamentets sammanträdesplan ändrades för att försvåra för oppositionen. Politiska motståndare stämplades som antiungerska. Och när Orbán lät flytta Ungerns kungakrona från nationalmuseet till parlamentsbyggnaden gick symboliken inte att ta miste på.

Mot den bakgrunden framstår Orbáns auktoritära sida som ett inneboende personlighetsdrag, som nu slagit ut i full blom. Trots det fortsätter vissa bedömare att romantisera Viktor Orbáns förflutna. Men att han någonsin varit något annat än en ovanligt karismatisk cyniker är en myt. Låt oss avliva den.

(Bild: http://img4.hvg.hu/image.aspx?id=5843cd21-4653-443d-8f0d-27f0e04d274d&view=da658e97-86c0-40f3-acd3-b0a850f32c30)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s