https://www.svtstatic.se/image-cms/svtse/1485961752/svts/article12196922.svt/alternates/extralarge/ebba-2-jpg

Om svenskheten

Att tala i positiva ordalag om nationalism var länge tabubelagt i den offentliga svenska debatten. Enligt en spridd uppfattning hörde nationalism till samma typ av tankegods som xenofobi och rasism. Det som började med känslor av stolthet och respekt för den egna nationen skulle, resonerade man, så småningom övergå i misstänksamhet och hat gentemot andra etniciteter. Och eftersom bara gradskillnader separerade godartad nationalism från elakartad, såg man det som säkrast att överhuvudtaget inte vidröra ämnet i rädsla för vilka krafter man kunde väcka.

Men så hände något i samband med migrationskrisen. Den dittills ganska tillslutna integrationsdebatten vann ny aktualitet när hundratusentals människor plötsligt skulle bli del av det svenska samhället. Många (om än långt ifrån alla) opinionsbildare insåg att man inte kunde fortsätta som förut och det började ropas på åtgärder med en sällan skådad intensitet. Politiker och debattörer på såväl höger- som vänstersidan konstaterade att Sverige inte hade någon integrationspolitik värd namnet. I bakhuvudet fanns Husbykravallerna och rapporter om ”no go”-zoner i storstädernas utkanter, där det påstods att rättsväsendet inte kunde upprätthålla svensk lag. Sakta väcktes tankegångar om att någon form av gemensam identitet var nödvändig för att Sverige framöver inte skulle falla isär i ett antal parallellsamhällen.

Dessa insikter fick sitt publika genombrott i och med Almedalsveckan 2016. Plötsligt kunde tv-tittarna höra partiledarna diskutera svenska värderingar, något som verkat otänkbart bara några månader tidigare. Man hade dessförinnan ofta hänvisat till humanistiska eller europeiska värderingar men sällan unikt svenska dito. Symboliken var omisskännlig när den kristdemokratiska partiledaren Ebba Busch Thor höll tal framför en storbildsskärm som visade en vajande svensk flagga (se bild). Det liknade en scen från en amerikansk valrörelse.

Statsminister Stefan Löfven nämnde Sverige 28 gånger i sitt Almedalstal, enligt en ledarkrönika i Aftonbladet. Mest överraskande i sammanhanget var dock inte detta, utan att artikelförfattaren Katrine Marçal gav sitt stöd åt statsministern i hans försök att ”återuppväcka de rätt moralistiska och nationalistiska toner som fanns hos den tidiga arbetarrörelsen. Plikten, bildningen, moralen, stoltheten över den egna nationen.” Uppmaningar till att värna om dessa värden hade inte direkt hört till vanligheterna på kvällstidningens socialdemokratiska ledarsida.

Det blev nu uppenbart för alla att opinionen hade svängt. De mest inflytelserika svenska ledar- och kulturskribenterna hade funderat och kommit fram till att en ”sund medborgarpatriotism” trots allt kunde ha vissa nyttiga funktioner.  Den skulle, som Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman framhöll, främst bestå i en gemensam respekt för svensk lag. Men vid sidan av detta kunde han tänka sig att vissa lågmälda ömhetskänslor inför Sverige skulle ingå i den nya patriotismen. Vad man då skulle svära trohet till var i praktiken svensk måttfullhet (idén om landet lagom), inkludering, demokrati och jämlikhet. På så vis skulle maximalt möjliga avstånd säkerställas gentemot elakartade nationalismformer.

Nationalismens funktioner

Centralt för Wiman var åtskillnaden mellan patriotism och nationalism: ”Där patriotismen baseras på kärlek till det egna landet bygger nationalismen på hat mot andra. Patrioten anser att alla människor är lika, medan nationalisten tycker att den egna nationen och det egna folket står över de andra. Patrioten är Dr Jekyll, nationalisten mr Hyde.” Men det går inte några vattentäta skott mellan dessa begrepp. Vad som är ”god” patriotism respektive ”ond” nationalism avgörs av vilket uttryck en lojalitetsförklaring till nationen tar sig. Var gränsen går mellan en oskyldig hyllning till hemlandet och etnocentrism, dvs. upphöjandet av den egna etniciteten till norm, är inte självklart. Det ligger till stor del i betraktarens ögon.

Det båda begreppen hänvisar till är, med utgångspunkt i statsvetaren Anthony D. Smiths National Identity (London: Penguin, 1991), lojalitet till och identifiering med en nation. En nation är i sin tur en gemenskap vars sammanhållning grundas i en delad uppfattning om ett historiskt territorium, en gemensam masskultur, en gemensam hotbild, gemensamma myter och ett delat kollektivt minne. Som regel finns även gemensamma föreställningar om språk, ekonomi (i meningen att den logiska grunden för nationell självförsörjning tillhandahålls) och lagar (lika rättigheter och förpliktelser för alla medlemmar i gemenskapen). Allt detta kan även kombineras med gemensamma uppfattningar om exempelvis ras, klass eller religion.

Vidare bygger all nationalism på exkludering. Att definiera vad som utmärker en nationell gemenskap är direkt avhängigt bortsorterandet av drag som inte anses höra dit. Därmed är alla försök att urskilja svenskhet med nödvändighet nationalistiska (eller patriotiska). Detta eftersom man bara kan förstå en svensk gemenskap i förhållande till andra nationella gemenskaper. Även en beskrivning av svenskhet som öppen, internationell och inkluderande är nationalistisk; underförstått finns ju andra nationaliteter som inte anses representera dessa värden.

Nationalism kan ha flera positiva samhällsfunktioner. En potentiell sådan har redan berörts: den kan stärka sammanhållningen i ett land. Om människor upplever sig höra till samma gemenskap skapas förutsättningar för tillit mellan dem. De vågar förlita sig på att övriga medborgare respekterar uppgörelser och regler. Ett samhälle med hög tillit präglas av intensiv ekonomisk aktivitet (eftersom man kan lita på att affärskontrakt upprätthålls av motparten), låg kriminalitet, högt deltagande i olika nätverk och organisationer, solidaritet, förutsägbarhet och effektivitet. Sammantaget gör detta att människor kan agera efter rationella mönster. Att ha en gemensam samhällsberättelse lägger således grunden för en enighet mellan medborgarna som kan ha gynnsamma politiska, ekonomiska och sociala effekter.

Som parantes kan nämnas att det i anknytning till utvecklingsländer finns forskning som indikerar ett negativt förhållande mellan språklig och etnisk fragmentering å ena sidan och ekonomisk utveckling å den andra. Beteendevetaren Daniel Nettle har således argumenterat för att avsaknaden av ett enhetligt språk hämmar utvidgningen av marknader och ekonomisk aktivitet. Ekonomerna William Easterly och Ross Levine har därtill visat att etniskt mer homogena länder i Afrika tenderat att klara sig bättre ekonomiskt än etniskt polariserade länder på samma kontinent. Enligt författarna har etnisk polarisering en negativ effekt på samhällstilliten, vilket i sin tur leder till sämre tillväxtresultat.

I teorin är det dock inte uppenbart att en allmän samhällsberättelse måste grunda sig i nationalism. Man kan tänka sig nationsöverskridande typer av gemenskaper som fyller samma funktion. Erfarenheten i modern tid tyder ändå på att nationalism har varit den stabilaste källan för att skapa enighet mellan stora befolkningsgrupper.

Samtidigt ska det betonas att en alltför forcerad och sluten nationalism som inte tar hänsyn till olikheter bland medlemmar i den nationella gemenskapen riskerar att få en söndrande istället för en enande verkan. För att få en sammanbindande funktion måste nationalismen därför basera sig på samma beskrivning av nationen. Till exempel kan nationalismen i Sverige inte bara beskriva en viss grupp svenskar. På samma sätt kan inte eliter förstå Sverige på ett sätt och de breda folklagren på ett annat. Alla i befolkningen måste känna igen sig i vad det innebär att vara svensk, annars förloras det enande syftet med nationalism.

Det finns ytterligare en viktig funktion med nationalism, som är särskilt relevant för det svenska fallet. Mycket pekar mot att en stark nationell sammanhållning underlättar för integrationen av nya medborgare. Detta förhållande kan vid en första anblick verka paradoxalt men är i själva verket ganska lättförståeligt. För det första är en självsäker, vital och levande nationell gemenskap mycket mer attraktiv att tillhöra än en självkritisk och negativ kultur. För det andra skapar uttalad nationalism tydlighet. Nya medborgare gynnas av tydliga krav på hur man blir medlem i den nationella gemenskapen. Om man förnekar existensen av svensk kultur men samtidigt förväntar sig att utomstående ska integrera sig i Sverige sänder man dubbla budskap. Då bestraffar man i praktiken dem som vill bli del av det svenska samhället och belönar dem som inte gör några ansträngningar i den riktningen.

Mot en nygammal svenskhet?

Den svenska självbilden har åtminstone sedan 1945 varit nära förknippad med modernitet. Enligt denna föreställning är Sverige världens modernaste land. Sålunda förväntas Sverige gå i bräschen för all utveckling. På 2010-talet drevs denna idé så långt att Sverige ansågs vara moget att överge det nationella tänkandet. Svenskhet i sig uppfattades som utdaterat. Den moderna människan identifierade sig inte med en nationalitet, gick tankegången, utan var en kosmopolit, en postnationell varsomhelstare, som hörde hemma överallt och ingenstans. Svenskhet handlade med andra ord om att inte (längre) vara svensk.

Statsvetaren Katarina Barrling har i en essä i Kvartal förtjänstfullt redogjort för hur denna idé om svenskhet hösten 2015, när statsminister Löfvén lät offentliggöra att Sverige skulle sänka sin migrationskvot till EU:s miniminivå, kolliderade med en materiell verklighet som blivit så annorlunda från idén att den senare inte längre kunde upprätthållas. Kollisionen var förr eller senare oundviklig, men den hade knappast behövt bli så brutal om det inte vore för att samhällsdebatten fram till denna tidpunkt styrts närmast uteslutande av moraliska principer. Försök att lyfta materiella perspektiv kvävdes i detta klimat. Som tydligast blev detta när migrationsminister Tobias Billström läxades upp offentligt av dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt för att ha talat om ”volymer” av invandring till Sverige, en händelse som journalisten Pontus Mattson lyfter fram i sin uppmärksammade dokumentär Tvärvändningen. Under sådana förhållanden är det på sätt och vis regelmässigt att pendeln, när den väl byter riktning, svänger tillbaka hårt och skoningslöst. Däremot har risken med att diskussionen ska slå över i att totalt fokusera på materiella värden, som Barrling varnade för när hon skrev sin artikel hösten 2016, inte förverkligats.

Det fanns en påtaglig klassdimension i den postnationella beskrivningen av svenskhet som dominerade fram till den ovannämnda kollisionspunkten. Verkligheten som denna bottnade i var främmande för många svenska medborgare. Att känna igen sig i en sådan svenskhet förutsätter en mobilitet (någon kanske skulle säga rotlöshet) som är förbehållen ett litet, urbant, välbeställt skikt av befolkningen. Postnationalismen gick dessutom hand i hand med skepsis mot nationellt baserad demokrati, eller i alla fall entusiastisk nyfikenhet för alternativa, nationsöverskridande styrelseformer. ”Likt miljökämpar uppfattar de sig själva som både bättre informerade och med högre moral”, skrev historikern Lars Trägårdh om postnationalismens representanter i en gästkrönika i Göteborgs-Posten. ”De besitter globala och postnationella perspektiv. Och allt oftare avfärdar de sina motståndare som populister – så brukar man säga när folket röstar fel.”

Kanske var detta väl polemiskt och tillspetsat. Men i sitt grundresonemang var Trägårdh rätt ute: för den som i kulturellt hänseende upplever sig stå över lojalitet till en viss nation ligger det nära till hands att ifrågasätta den politiska organisationen varpå nationalstaten vilar. När svenskheten dekonstruerats i den ena änden finns det med andra ord inget som hindrar att den dekonstrueras också i den andra. Slutpunkten för denna logik blir en global regering. Den politiska makten har då förflyttats till maximalt avstånd från den enskilde medborgaren.

Att ens på sikt återuppliva postnationalismen är inte en framkomlig väg. Det må stå klart för de flesta idag, men jag är inte lika säker på att man är överens om orsakerna därtill. För att förstå varför allt blev som det blev måste man på allvar dra lärdomarna av hösten 2015. Detta är grundläggande för att trovärdigt kunna formulera en ny svensk samhällsberättelse. Centralt blir då att ta itu med utopismen inom svenskheten. För det var varken postmodernism, globalism, marknadsliberalism, marxism eller något annat allmänt idépaket som var den drivande kraften bakom att det nationella tänkandet kastades överbord. Dessa fungerade på sin höjd som tändande gnistor när de kom i kontakt med ett högexplosivt material, nämligen föreställningen om Sverige som varandes i framkant, som progressivast av de progressiva, som först ut, som bäst i klassen, som världens modernaste land. Häri ligger nyckeln för att förstå vad som hände med svenskheten fram till den där ödesdigra hösten.

Det innebär inte att Sverige måste bli ett ängsligt landet lagom av wimansk modell. Precis som det råder en falsk motsättning mellan nationalism och patriotism, är motsatsförhållandet mellan att känslomässigt sätta den egna nationen först och respektera alla människors likvärdighet en synvilla. Denna poäng uttrycktes elegant av statsvetaren och förre chefredaktören för Dagens Nyheter Hans Bergström:

Värmlandsvisan, i F A Dahlgrens version, har en sista vers som sällan sjungs numera, men som för mig har djup mening:

I Värmeland – ja där vill jag bygga och bo,
Med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ger mig tystnadens ro,
Och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång –
Vid den vill jag somna så stilla en gång
Och vila i värmländska jorden.

Får jag känna så, och ändå kalla mig ”liberal”? Eller måste jag som ”liberal” hysa exakt samma känsla för Afghanistans berg och Somalias strandlinje?

Det är självklart att en person kan ha en speciell relation till sin hembygd – som kan rikta sig mot naturen, människorna, institutionerna, kulturen, historien och myterna man kopplar samman med den – och samtidigt tillerkänna andra rätten att ha samma relation till sin. Vad mera är, man kan kombinera identifikation med det egna ursprunget med nyfikenhet och öppenhet för sina medmänniskors ursprung, kultur och traditioner.

Hur ska då, till sist, en ny svensk samhällsberättelse se ut? Möjligen kan en sådan ta spjärn i den enorma källan av nationalromantisk svensk konst, diktning, vistradition och författarskap, varav mycket fallit i glömska för allmänheten. På många håll i omvärlden är det standard att stifta bekantskap med hemlandets stora litterära gestalter i skolan. Det kan låta märkligt, men mer bakåtblickande skulle göra svenskheten bättre balanserad. Det behövs en motvikt till den extrema framtidsorienteringen. I den inflytelserika socialdemokratiska berättelsen om Sverige fanns bara ett Fattigsverige innan 1932. Kanske har stunden kommit för att göra upp med den föreställningen.

(Bild: https://www.svtstatic.se/image-cms/svtse/1485961752/svts/article12196922.svt/alternates/extralarge/ebba-2-jpg)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s