Att förstå Viktor Orbán

Den 8 april går Ungern till val. Något annat än en seger för det sittande regeringspartiet Fidesz vore en praktskräll. Frågan som uppehåller kommentatorer och analytiker är istället om Fidesz ihop med koalitionspartnern Kristna demokratiska folkpartiet (KDNP) kommer att nå upp till de två tredjedelar av parlamentsmandaten som krävs för att få rätten att ändra i konstitutionen, något man lyckades med både 2010 och 2014.
I enlighet med det valsystem som trädde i kraft 2012, en blandning mellan proportionellt valsystem och majoritetssystem, gäller att partiet med flest röster har en oproportionerlig fördel när det kommer till fördelningen av parlamentsmandat, vilket har föranlett kritiker att tala om en ”vinnarkompensation”. 2014 räckte således knappt 45 procent av rösterna för Fidesz till en två-tredjedelsmajoritet i parlamentet.

Det är uppenbart att Fidesz framgångar har hjälpts av det omgjorda valsystemet. Likaså har Fidesz som parti gynnats av den maktcentralisering som ägt rum i Ungern från 2010. Denna tar sig exempelvis uttryck i landets sedan 2011 gällande konstitution, vilken i tyska Der Spiegel beskrivits som ett avsteg från ”principerna om frihet, demokrati och rättsstatlighet”, samt det medieråd med befogenheter att bötfälla privata medier som rapporterar ”obalanserat”, vars upprättande 2011 fick en annan tysk tidning, Die Welt, att utropa att Ungern numera är en ”Führerstaat”.

Men även om man tar dessa särskilda omständigheter i beaktande, råder inget tvivel om att såväl Fidesz som den karismatiske partiledaren Viktor Orbán åtnjuter en oerhörd popularitet i Ungern. Visserligen är landet starkt polariserat i relationen till Fidesz, vilket exempelvis framskymtade i folkomröstningen om flyktingkvoter i oktober 2016, då bara 44 procent av befolkningen gav sig ut till vallokalerna. I brist på alternativ väljer de flesta av Fidesz motståndare att förhålla sig passiva till den demokratiska processen. Men bland sina anhängare kan Fidesz räkna med ett lojalt stöd. Angela Merkels CDU, som dominerat tysk politik de senaste åren, har som jämförelse inte varit i närheten av Fidesz valresultat under 2000-talet.

Enligt en undersökning genomförd av Iránytű-institutet i slutet av 2017 var Orbán den tredje mest populära politikern i landet med 55 poäng på undersökningens sympatiindex och 99 procent av de tillfrågade som kunde identifiera honom. Ledde listan gjorde finansminister Mihály Varga med 60 poäng, dock bara med 67 procent av de tillfrågade som kunde sammankoppla honom med rätt befattning, följd av landets president János Áder. Det är talande att den mest populäre oppositionspolitikern återfanns först på åttonde plats i form av Gergely Karácsony, ledaren för det lilla partiet Dialog för Ungern (PM).

Viktor Orbán är populär inte bara i jämförelse med dagens ungerska politiker, utan mäter sig även med historiska nationalhjältar. Om man får tro en undersökning från i somras gjord av statliga Forskningsinstitutet för nationell strategi (Nemzetstratégiai Kutatóintézet) anser ungrarna att Orbán är den enskilda person som bäst representerar den ungerska nationen. Enligt institutets mätning kom Orbán före storheter som revolutionsledaren Lajos Kossuth, nationalskalden Sándor Petőfi och statsmannen István Széchenyi.

Mot bakgrund av den internationella pressens rapporter om demokratins avvecklande i Ungern framstår denna popularitet som minst sagt förbryllande för en utomstående betraktare. För att förstå vad Orbán och Fidesz representerar för ungrarna måste man känna till landets närhistoria. Också det omvända förhållandet gäller: för att få grepp om dagens Ungern måste man sätta sig in i Viktor Orbáns tankevärld. Förmodligen förstår ingen Ungern bättre än han just nu. Det är en man som har styrt Ungern i sammanlagt tolv av de 28 år som passerat sedan det första parlamentsvalet efter realsocialismens fall hölls 1990. Få andra europeiska ledare har haft motsvarande möjligheter att forma sina länder under denna period. Och mycket talar, som sagt, för att det kommer att bli ytterligare fyra år som premiärminister för Orbán.

Den gladaste baracken i öst

När de första fria valen efter kommunistregimernas kollaps hölls i det gamla östblocket trodde många, inte utan fog, att Ungern skulle bli ett av de länder som snabbast skulle anpassa sig till de nya förhållandena med marknadsekonomi och demokrati. Under socialismen beskrevs landet ofta som den ”gladaste baracken i öst”. János Kádár, ledare för Ungerns kommunistparti mellan 1956 och 1988, förde från 1960-talet en reforminriktad politik med begränsade marknadsekonomiska inslag, ibland kallad ”gulaschkommunism”.

Generellt sett levde ungrarna något friare än andra befolkningar i östblocket under denna period. Diskussionerna i pressen hade högre i tak och medborgarnas privata förehavanden rönte sällan något större intresse från regimens sida. Därtill var fenomen som brödköer jämförelsevis mycket ovanliga i Ungern på 1960- och 70-talet. Ett säreget samhällskontrakt uppstod, där regimen mestadels lämnade medborgarna ifred och tillgodosåg deras basala levnadsbehov så länge de inte engagerade sig politiskt. Det är en tradition som har satt djupa spår.

Bredvid Polen var det också i Ungern som det först började talas om fria val mot slutet av 1980-talet. Redan i mars 1989, över ett halvår innan gränsen mellan Öst- och Västberlin öppnades till följd av flera slumpartade händelser i november, började det ungerska kommunistpartiet förbereda för förhandlingar med oppositionella krafter. Dessa ansträngningar mynnade ut i rundabordssamtal mellan regimen och oppositionsgrupper, däribland Fidesz, under sommaren och hösten 1989.

Péter Tölgyessy, då liberal politiker som spelade en ledande roll i förhandlingarna med regimen men som sedermera sadlat om till politisk analytiker, har senare beskrivit att kommunistpartiets representanter under dessa tidiga förhandlingar uppträdde till synes helt utan fruktan för oppositionen. Man ansåg sig ännu inneha initiativet över utvecklingen. Till skillnad från i Polen, där fackföreningsrörelsen Solidaritet tack vare sin starka legitimitet bland befolkningen kunde utöva påtryckningar på kommunistpartiet, saknades i Ungern ett enat forum för regimmotståndet. Istället var det uppdelat på en rad mindre partier, som kommunistpartiet med stor säkerhet hade kunnat besegra om ett val hade kommit till stånd i det här skedet. Åtminstone gör Tölgyessy den bedömningen. ”Var det något det här landet inte önskade sig [fram till Berlinmuren föll], så var det radikal förändring”, lyder hans analys såhär tre årtionden efteråt.

Hur provocerande det än kan verka, sätter det uttalandet fingret på något centralt. Desperationen efter förändring var inte lika långtgående som i andra, mer auktoritära socialistiska samhällen. Bara mot en sådan bakgrund går det att förstå ungrarnas svaga engagemang för sin parlamentariska demokrati när denna väl upprättats. I det första fria parlamentsvalet år 1990 låg valdeltagandet på blott 65 procent; Budapests gator gapade tomma under den kyliga valkvällen i mars. Detta ska jämföras med folkfesterna som de första fria nationella valen gav upphov till på andra håll i regionen, där valdeltagandet nådde nivåer som 93 procent (Östtyskland), 86 procent (Rumänien), 91 procent (Bulgarien) och 97 procent (Tjeckoslovakien).

Visserligen led Ungerns socialistiska parti (MSZP), kommunistpartiets efterföljare, en svidande förlust i valet 1990 och slutade först på fjärde plats med knappt elva procent av rösterna. Likväl kom man före det vid den här tiden hårdnackat liberala Fidesz, som blev femte största parti med strax under nio procent. Konservativa Ungerskt demokratiskt forum (MDF) fick nästan en fjärdedel av rösterna och vann.

Det här var bara månader efter att muren fallit i Berlin, vilket utlöst en osannolikt snabb omvandlingsprocess i Östeuropa. I väst skrevs segernarrativet: kapitalismen hade vunnit över kommunismen. En sällan skådad optimism och framtidstro slog igenom. Atmosfären som rådde i hela regionen var närmast euforisk. Dessa internationella stämningar framstår som den störst bidragande orsaken till de ungerska socialisternas misslyckade val.

Det forna kommunistpartiet skulle dock repa sig, och det anmärkningsvärt fort. Motreaktionen mot 1989 höll ett liknande högt tempo som kommunismens sammanbrott gjort. Redan i nästa parlamentsval, 1994, blev MSZP klart störst med 33 procent av rösterna och bildade regering tillsammans med liberala Fria demokraternas allians (SZDSZ).

Införandet av demokrati och marknadsekonomi hade inte inneburit någon levnadsstandardhöjning för de flesta ungrare. I flera avseenden var vardagen tvärtom svårare och osäkrare än innan. Ekonomin drogs med stora BNP-underskott. I och med valet av socialisterna flydde befolkningen tillbaka till stabiliteten och förutsägbarheten som de förknippade med det förra systemet.

Orbáns tre kriser

Fidesz blev den stora förloraren i parlamentsvalet 1994. Jämfört med förra valet tappade man två procentenheter och lika många mandat i parlamentet, ett resultat som kan verka dåligt men knappast katastrofalt. Dock måste man ha med i beräkningarna att detta var ett tapp från att kontinuerligt ha mätts som största parti i opinionsundersökningar genomförda under den föregående mandatperioden. Ur det perspektivet liknade resultatet ett fiasko.

För Orbán personligen var parlamentsvalet 1994 en oerhörd besvikelse. Efteråt gick han igenom sin första stora kris som politiker. Enligt vissa uppgifter ska han på valnatten ha klargjort sin avsikt att säga upp sig från Fidesz partiledarpost på följande kongress, något han senare dementerade.

Den högergir som Fidesz, på Orbáns initiativ, försökt sig på inför valet hade visat sig vara ett taktiskt misstag i det här läget. Tanken var att fylla tomrummet som det alltmer impopulära konservativa regeringspartiet tycktes lämna på den flanken. Men när det gick upp för många Fidesz-sympatisörer att en röst på partiet inte med säkerhet skulle innebära ett regeringsskifte, droppade man av till andra partier, i första hand till socialisterna. Att Fidesz gjort avsteg från sin västvänliga, frihetliga och privatiseringsivrande image under valrörelsen för att istället anta en nationalkonservativ profil hade också ett högt internt pris. En lång rad namnkunniga partimedlemmar som var missnöjda med den nya ideologiska riktningen lämnade nu Fidesz. I denna krets ingick exempelvis Zsuzsanna Szelényi (idag oberoende parlamentsledamot), Gábor Fodor (sedermera partiledare för Ungerns liberala parti, MLP) och István Hegedűs (nu ordförande för tankesmedjan Hungarian Europe Society).

I slutändan lät dock Orbán inte dessa motgångar avskräcka honom. Han trodde obevekligt på sin analys att det fanns en stor outnyttjad röstpotential till höger. Fidesz omfamnade alltmer öppet nationella och kristna värden. Dagarna då man kanske mest högljutt av alla ungerska partier pläderat för en skarp gränsdragning mellan kyrka och stat verkade långt borta, fastän de bara låg ett fåtal år tillbaka i tiden. Orbán konfirmerade sig, lät döpa sina fem barn och gifte om sig med sin fru i en kyrklig ceremoni. Samtidigt erbjöd Fidesz en spenderingsglad ekonomisk politik som i jämförelse med socialistregeringens hårda åtstramningspolitik föreföll attraktiv för många. Kombinationen av nationalism och löften om ökat statligt ansvarstagande gick hem. 1998 blev Fidesz störst i en högerregering utgjord av tre partier. Orbán var bara 35 år gammal när han blev premiärminister för första gången.

På det hela taget är Fidesz första regeringstid positivt ihågkommen i Ungern. Ekonomin växte och utlandsskulden minskade, liksom inflationen. Men det fanns också en del illavarslande tendenser, varav de flesta hade att göra med maktcentralisering. Till exempel antogs en ny sammanträdesplan i parlamentet, vilken dömdes ut som antidemokratisk av oppositionen. Dessutom uppdagades flera korruptionsskandaler. I den största av dem var Orbáns far inblandad. Det visade sig att fadern 1993 hade köpt en dolomitgruva med finansiellt stöd från Fidesz, vilken sedermera försåg statliga motorvägsbyggen med material. Han hade praktiskt taget fått ett monopol till skänks i denna då mycket lukrativa bransch.  Det låg även en obehaglig symbolik i att Orbán lagom till millennieskiftet lät flytta Ungerns kungakrona från nationalmuseet, där den tjänat som historiskt utställningsföremål (Ungern har varit en republik sedan 1946 men var en monarki i ett årtusende dessförinnan), till parlamentsbyggnaden, vilket alltså var hans egen arbetsplats. Frågan blev en stor kontrovers och väckte anklagelser om storhetsvansinne.

Var för sig skulle dessa faktorer inte ha räckt till ett regeringsbyte. Men tillsammans ledde de fram till Orbáns andra stora politiska kris, som kom när MSZP och SZDSZ efter ett mycket jämt valresultat kunde bilda koalitionsregering på nytt 2002, trots att Fidesz fick flest parlamentsmandat. Det är knappast någon överdrift att påstå att det här till dags dato är det värsta traumat i Orbáns karriär. Precis som 1994 tog han förlusten personligt. Men fallhöjden var nu så mycket högre än när han varit en ung och orutinerad utmanare till premiärministerposten. Det här var något mer än en besvikelse. Det var ett svek.

Inom partiet spreds uppfattningen att valförlusten hade orsakats med hjälp av orättvisa, eller åtminstone omoraliska, medel. En sådan föreställning fanns mellan raderna i ett numera bevingat uttalande som Fidesz vice ordförande László Kövér gjorde efter valförlusten: ”Vi satt i regering, inte vid makten!” Med det anspelade Kövér på övervikten av socialistvänliga medier och den höga representationen av vänsteråsikter inom Budapests tjänstemannabyråkratier. Fidesz fick tampas med dessa lika mycket som med sina motståndare i parlamentet. Politiskt invigda har vittnat om utbildningsreformer som inte gick att implementera på grund av motstridiga universitetsbyråkrater och nyskrivna rapporter från finansdepartementet som fanns på socialisternas partihögkvarter innan de landat på premiärministerns skrivbord.

Någonstans här föddes tankegången om ett ofullständigt systemskifte. 1989 hade man inte i tillräcklig utsträckning rensat ut de gamla kommunistiska samhällseliterna, hävdade Fidesz (liksom Ungerns politiska höger i stort), och 2002 vann de ett ”smutsigt” val genom att manipulera opinionen. Högern behövde ta upp kampen på de dolda, skenbart opolitiska arenorna där vänstern opererade, var budskapet.

Strategin lades om enligt den linjen. Fidesz bildade så kallade medborgarcirklar (polgári körök) – små, högerorienterade aktivistgrupper. Orbán avskedade också partiets mångårige spinndoktor András Wermer och ersatte honom med Árpád Habony. Habony blev snabbt en central figur i partiets kommunikationsavdelning. Han var en av hjärnorna bakom Fidesz valkampanj 2006, som gick ut på att ungrarna levde sämre liv än innan socialisternas maktövertagande fyra år tidigare. Den kampanjen var en milstolpe såtillvida att fokus lades på motståndarnas misslyckanden framför den egna politiken. Fidesz ton blev märkbart råare och mer konfrontativ med Habony vid rodret. Därutöver instruerade Orbán sin mångårige vän Lajos Simicska, en affärsman med starka band till Fidesz, att ge sig in i mediabranschen. Partiet behövde ett antal lojala kanaler som förde ut Fidesz sida av saken i olika politiska frågor. Snart var man representerade i såväl press (Magyar Nemzet) som tv (Hír-TV) och radio (Class FM).

Projektet var inte helt färdigt till 2006 års parlamentsval, där Fidesz besegrades knappt (Fidesz fick 42 procent av rösterna mot socialisternas 43). En defensiv Orbán tog stryk i den tv-sända partiledardebatten mot socialisternas teatraliske premiärministerkandidat Ferenc Gyurcsány. Orbáns tredje politiska kris var ett faktum. Den här gången erbjöd han sig verkligen att avgå på partiets nästa kongress, men ledamöterna röstade för att behålla honom och övriga partiledningen med bred marginal.

Samme Gyurcsány skulle dock även spela en nyckelroll i Orbáns väg tillbaka till makten. Denna började fem månader efter valet när en ljudinspelning där Gyurcsány i vulgära ordalag kunde höras medge att han ljugit om statsfinansernas tillstånd under valkampanjen läckte ut till ungerska nyhetsredaktioner. Inom ett dygn inleddes en demonstrationsvåg mot regeringspartiet i flera ungerska städer, vilken skulle vara i tre månader. Demonstrationerna kulminerade på 50-årsdagen för Ungernrevolten den 23 oktober 2006 då kravaller utbröt i centrala Budapest. Polisen använde vattenkanoner, gummikulor och tårgas för att skingra de tiotusentals demonstranterna. Scenerna var ovärdiga en modern demokrati.

Gyurcsány vägrade länge att avgå. Inte förrän i mars 2009 annonserade han sin avgång, men då till följd av att den stundande ekonomiska krisen, som tvingat Ungern till ett förnedrande IMF-lån 2008, blivit ohanterlig för honom. Vid tiden för nödlånet befann sig landets ekonomi i fritt fall; sysselsättningsgraden var bland de lägsta i Europa och inflationsnivån långt över den som rådde i eurozonen.

Socialisterna hade tappat all trovärdighet. Parlamentsvalet 2010 blev en promenadseger för Fidesz, som vann med 52 procent av rösterna. För första gången i Ungerns postkommunistiska historia bildades en majoritetsregering som förfogade över två tredjedelar av mandaten i parlamentet.

Ett andra systemskifte

I sitt segertal kallade Orbán det som skett i röstbåsen för en ”revolution”. Då verkade språkbruket överdrivet. I efterhand framstår det emellertid som en korrekt beteckning för vad som nu inleddes. Partitroget folk installerades på toppositioner i organ som åklagarmyndigheten, valmyndigheten och centralbanken. En särskild bankskatt, som fick häftig inhemsk och internationell kritik, infördes. Bland Fidesz högst prioriterade åtgärder var dessutom att betala tillbaka IMF-lånet, vilket man gjorde i förtid i augusti 2013. Därefter stängde man valutafondens Budapestkontor. Ihop med den nya konstitutionen och instiftandet av medierådet, som nämndes i början av den här texten, stod det klart att samhällsordningen som gällt sedan 1990 hade krossats. Ett nytt kapitel påbörjades i den ungerska historien.

Tjugo år är mer än tillräckligt för ett system att leverera handfasta resultat. Och sanningen är att det politiska och ekonomiska systemet som rådde i Ungern mellan 1990 och 2010 misslyckades med att föra landet till den nivå som befolkningen hoppats på när kommunismen kollapsade. Ser man till denna period presterade Ungern dåligt inte bara i relation till Västeuropa, utan också i jämförelse med övriga länder i regionen. Ändå kan inget av dessa påstås ha upplevt någon framgångssaga sedan 1990, exempelvis i stil med dem som kunnat bevittnas i delar av Asien.

En undersökning som Pew Research Center publicerade lagom till tjugoårsjubiléet för Berlinmurens fall 2009 avslöjade att ungrarnas attityder gentemot kapitalism försämrats överlägset mest i ett urval av nio länder i Öst- och Centraleuropa sedan 1991. 80 procent av de tillfrågade såg positivt på övergången till kapitalism 1991, medan 46 procent gjorde det 2009. Bara ukrainarna var mer negativa, men deras förväntningar var å andra sidan lägre från början. Ungrarna stack ut också gällande andelen som ansåg att människor hade det sämre nu än under kommunismen: hela 72 procent höll med om det påståendet, jämfört med exempelvis 35 procent i Polen. En ännu högre siffra, 77 procent, var missnöjda med hur demokratin i Ungern fungerade.

Det är ett kvitto på Orbáns politiska skicklighet att han kunde framstå som ett alternativ till samhällsordningen som detta missnöje riktades mot, trots att han varit högst delaktig i att forma den. 2010 hade han förmodligen bara en vag uppfattning om hur hans alternativa system skulle se ut. Men om man studerar Orbáns uttalanden från den perioden kan man likväl känna igen flera perspektiv som sedan dess blivit utmärkande för Fidesz politik. Problemformuleringen hade två centrala utgångspunkter. Dels fanns en tankegång om att västvärlden var på nedgång. Följaktligen orienterade Orbán sin utrikespolitik mot det forna Sovjetunionen och Asien, något som i regeringens kommunikation kom att gå under namnet ”öppning österut” (”keleti nyitás”). Dels utgick Orbán från att multilateralism och global konkurrens skadade Ungerns intressen. Mot detta ställde han en protektionistisk samhällsmodell med en starkt centraliserad stat.

Med tiden utkristalliserades detaljerna alltmer i detta alternativa system. I ett tal i den lilla byn Tusnádfürdő i juli 2014 var Orbán redo att namnge systemet. Han döpte det till ”illiberal demokrati”. En demokrati, förklarade han, behöver inte vara liberal. Vidare spådde han att samhällen som bygger på den liberala demokratins principer inte kommer att kunna behålla sin globala konkurrenskraft under kommande decennier. Deras enda chans var att förändra sig. Framtiden tillhörde enligt den ungerske premiärministern länder som Singapore, Kina, Indien, Ryssland och Turkiet, vars styren kommit till denna insikt.

Flera händelser som ägt rum på den internationella scenen sedan dess har spelat Orbán i händerna. Drygt ett år efter Tusnádfürdő-talet vann nationalkonservativa Lag och rättvisa (PiS) valet i Polen, och Orbán fick en nära bundsförvant i partiledaren Jarosław Kaczyński. Efter brexitomröstningen sommaren 2016 stod det klart att den globaliseringskritiska och anti-elitistiska vågen spridit sig till väst. Med valet av Donald Trump – vars kandidatur Orbán stöttat som enda EU-ledare – till USA:s president i november befästes den saken ytterligare.

Inspirerad av utvecklingen utropade Orbán 2017 till ”revolterandets år”, då Europas befolkningar skulle resa sig mot de ”globalist-liberala krafterna”. Men hans förhoppningar infriades bara delvis. Med undantag för i Österrike lyckades hans potentiella allierade inte ta sig in i någon europeisk regering under detta supervalår. På flera håll, som i Tyskland, stärkte de emellertid sin ställning. Så länge denna tendens håller i sig i den internationella politiken har Orbán sannolikt lite att frukta.

På hemmaplan har Orbán ännu mindre anledning till oro. Hans illiberala system kan visa upp resultat som Ungern inte sett på länge. Tillväxten i den ungerska ekonomin har varit stabil sedan 2013. Arbetslösheten är rekordlåg och ligger på drygt fyra procent, även om ett kontroversiellt statligt arbetsprogram bidrar till att hålla nere siffran. Statsskulden har sjunkit från 80 procent av BNP 2011 till 74 procent 2016. Kritiker menar visserligen att tillväxten till stor del hållits uppe tack vare externa faktorer och knappast kommer att ligga kvar på samma höga nivåer framöver. Samtidigt gör den statliga median allt för att förstora upp framgångarna, vilkas existens dock inte kan förnekas.

Efter tjugo förödmjukande år, och ett katastrofalt 1900-tal dessförinnan, upplever många ungrare att landet återfått sin självständighet och värdighet. I valet mellan demokratiska fri- och rättigheter å ena sidan och ekonomisk stabilitet under en stark ledare å den andra, prioriterar de det senare. Orbáns illiberala system är i flera avseenden konsekvensen av ett sådant tänkande, vilket i sin tur växte fram som en reaktion på det föregående systemets brister.

Inför valet 2018 ser Orbáns system ut att stå stabilare än någonsin hittills. Oppositionen är splittrad och svag. Få regeringskritiska röster tränger igenom till allmänheten i Fidesz mediedominans. Det enda som tycks kunna äventyra Viktor Orbáns välde just nu är den berömda och ständigt närvarande slumpen. Slumpens kraft ska dock aldrig underskattas. Det vet alla som hört historien om när en åldrad Erich Honecker i januari 1989 proklamerade att Berlinmuren kommer att finnas kvar om både 50 och 100 år. Då verkade kommunismen också orubblig.

(Bild: http://ocdn.eu/pulscms-transforms/1/u5HktkqTURBXy8wMjViNTVkYmUxNDM5NmU2MzMxZDU4YmRkZjU1Yjg4NC5qcGVnkpUDAADNAxTNAbuTBc0DFM0BvA)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s