Vart går högerpopulisterna?

Det ungerska valet bjöd i slutändan inte på några överraskningar. Om det var något som förvånade, såhär när vi nästan börjat vänja oss vid valskrällar runtom i världen, så var det avsaknaden av överraskningsmoment. Ända in på sluttampen visade mätningar på en stor andel obeslutsamma väljare. Många bedömare trodde – eller hoppades – att dessa skulle bestämma sig för ett oppositionsparti när de väl stod i valbåset. Efter rapporter om ett osedvanligt högt valdeltagande stegrades förväntningarna. Men de kom snart på skam. De osäkra väljarnas sympatier låg, visade det sig, på det hela taget i linje med resten av befolkningens.

Utfallet härav blev ett styrkebesked för Fidesz. Sannolikt var detta Viktor Orbáns största politiska seger hittills. För tredje gången i rad gav den ungerska befolkningen två tredjedelars majoritet i parlamentet till hans parti. Detta efter en öronbedövande internationell kritikstorm de senaste åtta åren. Fidesz-regeringen har befunnit sig i ständiga ordkrig med EU-kommissionen, FN och liberala presskolosser som Financial Times och The Economist. De huvudsakliga anklagelsepunkterna har rört Ungerns kringskurna rättsstat, statens inblandning i mediesektorn, systematisk korruption, regeringens hårdförhet gentemot icke-statliga organisationer och – såklart – landets hantering av migrationskrisen.

Samtidigt har Orbán blivit en frontfigur för den högernationalistiska eller högerpopulistiska vågen som dragit genom västvärlden efter finanskrisen 2007–2008. I brist på tankesmedjor och tunga intellektuella i de egna leden utgör Fidesz en av de europeiska högerpopulisternas viktigaste inspirationskällor och referenspunkter. Att just Orbáns parti fångat deras uppmärksamhet är ingen slump. Det illiberala system som han realiserat i Ungern sedan 2010 är långt mer genomtänkt och intelligent än – för att ta några jämförbara exempel – politiken som Geert Wilders, Nigel Farage, Marine Le Pen eller Jarosław Kaczyński står för. Därför är Orbáns samhällsbygge samtidens kanske allvarligaste ideologiska utmaning mot den liberala demokratin.

Orbán är inte bara en skickligare och mer rutinerad politiker än någon av de uppräknade. Han urskiljer sig från övriga högerpopulister genom att i mycket högre utsträckning tänka och formulera sig i ideologiska principer. Medan Orbán har en sammanhållen vision för sitt Europa, bygger de sin politik kring ett fåtal värderingar och övertygelser, vilka långt ifrån alltid pekar i samma enhetliga riktning. Deras förslag på lösningar är ofta radikala men sällan särskilt innovativa. Teman som brukar återkomma är stoppad invandring från muslimska länder, större satsningar på assimilationspolitik, mindre överstatlighet, mer direktdemokrati och anti-elitism. Deras synfält är nästan alltid begränsat till det egna landet, och långsiktiga, globala problem anses inte vara våra att lösa. Överhuvudtaget har de få självständiga idéer. I det polska fallet har vi flera gånger sett hur Lag och Rättvisa mer eller mindre kopierat Fidesz reformer rakt av, framförallt på det ekonomiska området.

Om man vill sätta sig in i tankevärlden hos partier som Lag och Rättvisa, Frihetspartiet, Front National och för den delen Sverigedemokraterna kan det därför vara en bra idé att analysera Fidesz agerande. Det är särskilt en utveckling hos Fidesz som jag vill belysa i den här texten, nämligen glidningen från att i första hand framställa sig som representanter för folkviljan till att lägga alltmer vikt vid sin roll som försvarare av den nationella och europeiska kulturen. Båda dessa är, och har sedan länge varit, naturliga delar av Fidesz självbild. Men en långsam förskjutning har skett på sistone, menar jag, som kan få konsekvenser för hela den högerpopulistiska partifamiljen.

”Makten åt majoriteten”

Ända sedan migrationskrisen blossade upp 2015 har Fidesz betonat principen om nationell suveränitet mycket hårt när migrantkvoter och andra tvingande arrangemang förts på tal av EU-kommissionen. Nästan mantramässigt har man upprepat att ungrarna själva har rätten att bestämma vilka de ska leva tillsammans med. Det här är ett argument som bottnar i den intima förbindelsen mellan nationalstaten och demokrati. Nationalstaten vilar på idén om folkmakt. Statens legitimitet skapas utifrån folkmajoritetens vilja eller samtycke. Styret är med andra ord tänkt som en förlängning av människorna som befolkar dess territorium. Härpå grundas föreställningen att varje befolkning har en moralisk rätt att genom sitt styre besluta om vilka som ska tillåtas att leva i landet – och vilka som ska hållas utanför.

Folkmaktsidealet är naturligtvis inget suspekt högerpopulistiskt påhitt, utan slog igenom med de amerikanska och franska revolutionerna. Först och sist är det en produkt av upplysningen, som med tiden giftes samman med den nationella tanken. Många samhällsfilosofer som verkat i upplysningstraditionen har gjort kopplingen mellan folklig och nationell suveränitet. John Stuart Mill skrev till exempel i Considerations on Representative Government (1861):

Where the sentiment of nationality exists in any force, there is a primâ facie case for uniting all the members of the nationality under the same government, and a government to themselves apart. This is merely saying that the question of government ought to be decided by the governed. One hardly knows what any division of the human race should be free to do if not to determine with which of the various collective bodies of human beings they choose to associate themselves. But, when a people are ripe for free institutions, there is a still more vital consideration. Free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities. Among a people without fellow-feeling, especially if they read and speak different languages, the united public opinion necessary to the working of representative government can not exist.

Mill ansåg att ett solidaritetsband mellan människorna som befolkar en statsmakts territorium, som får de styrande att accepteras som företrädare för folkmajoriteten, är en nödvändighet för att fria demokratiska institutioner ska kunna fungera. Han bedömde vidare att denna solidaritet realistiskt sett bara kunde vara av nationell art, åtminstone i det dåvarande stadiet av den mänskliga civilisationen.

Mills resonemang hade länge axiomatisk status inom västerländsk politisk teori. Men de senaste decennierna har en gammal, ja närmast uråldrig maktfilosofisk tankegång väckts till liv. Denna tar sig uttryck i den mängd transnationella organ, såsom EU, FN och internationella domstolar, vilka kommit att spela en allt viktigare roll i världspolitiken. Dessa bygger inte sin legitimitet på att framstå som förlängningar av människorna som de utövar makt över. Således tillsätts inte EU-kommissionen av unionsmedborgarna. Istället är den tänkt som ett expertstyre. Kommissionstjänstemännens mandat att styra utgår från kunskap snarare än representation av unionsmedborgarnas intressen.

Häremot säger sig högerpopulisterna vara bärare av folkmajoritetens sanna vilja, oavsett om denna må vara obekväm för somliga. De förhåller sig i allmänhet fientligt till balansmekanismer som inskränker majoritetsstyre. I sitt ökända tal i den lilla byn Tusnádfürdő i juli 2014, där formuleringar om ”illiberal demokrati” gav upphov till hård internationell kritik, pratade Orbán rentav om en grundläggande intressekonflikt mellan den liberala demokratins institutioner och vad han uppfattade som det nationella intresset i det Ungern som föregått hans maktövertagande 2010.

The liberal democracy was incapable of openly stating and committing the prevailing government, including through the use of its constitutional powers, to serving the interests of the nation with their work. And it in fact challenged the very idea of the existence of national interests. It did not commit the prevailing government to accepting that Hungarians living throughout the world are part of the Hungarian nation and to try and reinforce this community through its work.

Med Orbáns övertagande av premiärministerposten menades denna klyfta ha utplånats. Styret blev åter nationens – det vill säga folkmajoriteten – röst.

”Europa åt européerna”

Men högerpopulisterna och Fidesz använder också en annan argumentationslinje. Även om mätningar indikerar att de har en europeisk folkmajoritet med sig i migrationsfrågan, som är och förblir deras profilfråga, har de inte bara demokratiska bevekelsegrunder för sin strävan att minska invandringen till Europa. Till detta kommer ett kulturellt argument.

De talar ofta och gärna om Europas särpräglade kultur, mot vilken invandring i allmänhet och muslimsk invandring i synnerhet utmålas som ett hot. Europeiska värderingar kring jämställdhet, lag och ordning samt arbete – i praktiken hela vårt levnadssätt – anses därmed vara satta på prov.

Högerpopulisternas normala tillvägagångssätt är att blanda och närmast smälta samman det demokratiska och det kulturella argumentet. För den som följt Fidesz utveckling de senaste åtta åren är det dock uppenbart att tyngdpunkten förskjutits mot kulturen.

Kulturella teman dominerade kraftigt i årets valrörelse. I Fidesz svulstiga, ödesmättade kampanjfilmer syntes migrantströmmar som närmade sig landet och stängslet mot den serbiska gränsen, bevakat av militär, som höll dem ute. ”Kommer Ungern att bli ett invandringsland eller förbli ett land för ungrarna?”, kunde en myndig berättarröst fråga, varpå budskap som ”Ungern bestämmer – inte FN” och ”Låt oss stoppa Bryssel” hamrades in i tittaren. Statstelevisionens nyhetsinslag fylldes med historier om migration till den grad att det ibland gränsade till parodi. Och Orbán avgav tal och intervjuer där han pekade på olikheter i kultur, religion och livssyn mellan ungrarna och migranterna.

”Vi lever ännu i ett Europa”, förklarade Orbán exempelvis vid öppnandet av en synagoga i mars, ”som vilar på judisk-kristna värderingar. Om vi tillåter att Europas kulturella grundvalar byts ut, då kommer andra att besluta om framtiden istället för oss.”

Bakom de orden finns en föreställning om staten som garant för nationens kulturella och religiösa identitet. Här är det inte i brittiska tänkare som Mill, utan snarare i tysk konservatism som vi finner det ideologiska underlaget.

Statens partiskhet för vissa kulturuttryck är en avvikelse från den radikala synen på demokrati som annars utmärker högerpopulisterna. I förlängningen går det rentav att tala om en motsägelse mellan dessa båda, då det demokratiska argumentet mot invandring principiellt är förenligt med invandring från vilka kulturer och religioner som helst; vad som räknas är på vilken nivå beslutet fattas. Man kan i extremfallet vara för öppna gränser och samtidigt tycka att det är upp till varje lands befolkning att avgöra om den saken. Det kulturella argumentet flyttar istället fokus från folkligt medbestämmande till auktoritet och ordning.

Högerpopulismens dubbelnatur

Men om slutsatsen ändå förblir densamma, oavsett om det demokratiska eller det kulturella argumentet används, har det då någon egentlig betydelse varför högerpopulisterna opponerar sig mot invandring? Jag menar att så är fallet. Och det på grund av högerpopulismens dubbelnatur.

Högerpopulister är ett samlingsnamn som rymmer både nationalkonservativa och mer libertarianska idériktningar. För enkelhetens skull förs deras företrädare gärna till samma kategori utan närmare hänsyn till att de är sprungna ur olika politiska kontexter. I takt med att dessa partier mognar kan det dock antas att de som kommer från den libertarianska traditionen (t.ex. Wilders, Farage) kommer att bli mindre angelägna än de nationalkonservativa (t.ex. Orbán, Kaczyński, Le Pen) om att staten ska ingripa i medborgarnas privata sfär, dit deras religionstillhörighet och utövade kultur hör.

Frågan infinner sig därför: vilken väg tar högerpopulisterna? Kommer vi framöver att få se en tydligare åtskillnad mellan den sortens populism som främst uppkommit till följd av de senaste årens ökade överstatlighet och byråkratisering av politiken och den som snarare är en backlash mot globalisering och förhöjd (muslimsk) invandring till Europa? För vi bör ha med oss att högerpopulismen är en reaktion mot båda dessa företeelser.

(Bild: https://www.economist.com/sites/default/files/imagecache/640-width/images/print-edition/20151212_LDD001_0.jpg)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s