Marx i det tjugoförsta århundradet

Det finns de vars idéer är specifika för en viss period eller plats. De formulerar teorier och koncept som under vissa förhållanden kan framstå som sanningar, men som visar sig mer eller mindre oanvändbara när de yttre omständigheterna ändras. Få lyckas glimta bortom sin samtid och säga något om människans roll i världen som är oberoende av tid och rum. Dit hör bara de största genierna av genier: sådana som Aristoteles, Galileo, Newton, Locke, Burke, Adam Smith, Hegel, Darwin, Freud och Einstein. För mig är det tveklöst att också Karl Marx tillhör den här exklusiva kategorin tänkare.

Han tycks aldrig bli inaktuell, denne Marx, även om det funnits stunder då det sett ut som om han ska falla i slutlig glömska. I två decennier efter Sovjetunionens fall var det nästintill tyst om honom, sånär som på en viskning här och där. Men när finanskrisen svepte över världen 2008–2009 blev hans namn så smått på modet igen. Tvåhundraårsjubileet för hans födelse i maj i år väckte stor uppståndelse – en uppståndelse som bara blev större av EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers överraskande (och hårt kritiserade) beslut att närvara vid firandet i västtyska Trier och där hålla ett hyllningstal om Marx ”som filosof”. I den internationella pressen blossade en diskussion om Marx idéarv upp. Borde Marx idéer ruttna på historiens skräphög tillsammans med Sovjetkommunismen? Eller finns det något av värde att utvinna här, under allt totalitärt skrot och bråte som kommit att förknippas med Karl Marx livsgärning?

Somliga, som Quilettes Robert Darby, argumenterade för att Marx var en stundtals lysande 1800-taltstänkare vars insikter dock har lite eller ingen bäring på vår tid. I Spiked Online intog sociologen Frank Furedi en liknande ståndpunkt: det är just för att Marx blivit så missförstådd, både av sina supportrar och kritiker, som han (felaktigt) setts som evigt angelägen. Den som förstår Marx, påstod Furedi, inser att han hör till sitt eget århundrade.

Men så fanns det en envis skara som insisterade på Marx aktualitet även för vår tidsålder. Mest iögonfallande var en text publicerad i brittiska The Economist, där Marx gavs ett hedersamt erkännande för sina observationer om det kapitalistiska systemets svagheter. Marx, menades det, var en mycket mer intressant man än hans uttolkare lyckats förmedla. Hans idéer ansågs vara mer relevanta idag än de varit på decennier. I en tid när den sociala stabiliteten i västvärlden börjat krackelera, kapitalet fått allt större makt på bekostnad av arbetets dito och globaliseringen på nytt skapat en otyglad kapitalism, vilket i sin tur fått populismen som politisk motreaktion, ska vi alltså läsa Marx, gick att läsa i den liberala tidskriften.

Marxism eller engelsism?

Samma utgångspunkt vägleder idéhistorikern Sven-Eric Liedman i den väldiga Karl Marx: en biografi (Stockholm: Albert Bonniers, 2015). En av ambitionerna med boken är följaktligen att skilja Marx från marxismen. Den marxism som vi känner idag är filtrerad genom framförallt Engels, men också i hög grad Kautskys och Lenins, blick, menar Liedman. Enligt honom är ”engelsism” en mer passande beteckning för det vi normalt kallar marxism. Och när man slår ihop boken efter nästan 700 sidors läsning (818 sidor inklusive register) är det svårt att säga emot i sak.

Det märks att vi har att göra med ett sedan länge planerat projekt. Det är nog inte fel att se boken som ett livsverk, som det har krävts kunskaper ihopsamlade under en halvsekellång akademisk karriär för att kunna skriva. I vanlig ordning när det gäller Liedman andas texten också berättarglädje. Trots att omfång uppenbarligen inte varit något hinder, vilket leder till många detaljrika redogörelser och en hel del stickspår, blir boken sällan tungläst. Undantaget är vissa utläggningar om skrifter av Marx. Dessa tenderar ibland att fastna i begreppsdefinitioner och haka upp sig lite väl länge vid tolkningar av enskilda fraser eller meningar, något som gör att det större sammanhanget försvinner ur blickfånget. Särskilt några avsnitt som tillägnas Kapitalet lider av den här sortens närsynthet och hade antagligen tjänat på att kortas ned.

För Karl Marx: en biografi handlar både om personen Marx livshistoria och hans författarskap. Den biografiska delen blir en ram som hjälper till att föra bokens kronologi framåt. Fokus ligger dock på den samhällsteori som Marx utvecklade – men aldrig fullbordade – i sina skrifter. Liedman gör ett föredömligt jobb just när det gäller att visa hur denna samhällsteori hela tiden mognade och reviderades till följd av nya insikter. Marx må ha varit hetlevrad och principfast, men han var allt annat än en dogmatiker. När han än läses ska Marx därför tas för vad han var: en djärv tänkare som påfallande ofta skrev sina brev, utkast, anteckningar och artiklar i affekt. I rättvisans namn var dock många av dessa inte avsedda för publicering. Och precis som alla andra ändrade sig Marx då och då; han var, som Liedman påpekar, på många sätt de ständiga omprövningarnas man. Visst fanns vissa konstanter i hans tänkande. Men Marx intellektuella gärning bör helst ses som ett ”work in progress”: en grov skiss där vissa element kan förfinas av eftervärlden, medan andra bäst lämnas därhän.

De dialektiska lagarna

Till detta kommer att bara noga utvalda delar av Marx världsåskådning länge togs fasta på. I Sovjetunionen fanns Marx-texter som systematiskt tystades ned eftersom de rimmade illa med kommunistregimens politik, samtidigt som andra gavs konstitutionsliknande status. Samma sak gäller för Kina. Många gånger är det också mot denna vantolkning av Marx som marxismens motståndare positionerat sig. Ändå har deras värderingar inte sällan haft mer med Marx egna att göra än värderingarna hos de som åberopat sig på honom.

Redan under sin livstid höll Marx armlängds avstånd till de som försökte legitimera sin politik med hjälp av hans namn, och det krävs inga stora efterforskningar för att komma i kontakt med Marx-citat som går på tvärs med den typ av samhällen som byggdes under marxismens fana på 1900-talet. När det första självutnämnda ”marxistiska” partiet bildades i Frankrike 1880 (Parti Ouvrier) skrev Marx ett brev till grundarna Jules Guesde och Paul Lafargue där han deklarerade att om det här är vad som är marxism, då är det i alla händelser säkert ”att jag inte är marxist”. Och när Tyska socialistiska arbetarpartiet antog det s.k. Gothaprogrammet 1875, för vilket Marx och Engels angavs som inspirationskällor, möttes det av skarp kritik från Marx. Jag misstänker att han hade haft anledning till fler förargade avståndstaganden om han hade levat längre än till 1883.

En uppfattning som ofta tillskrivits Marx, men som Liedman på ett övertygande sätt visar hade starkare förankring hos Engels, är att historien styrs av dialektiska lagar – en ansats som bäddar för en deterministisk världsbild. Idén att alla samhällen skulle genomgå samma historiska stadier var en grundbult i Sovjetunionens ortodoxa marxism. Metaforen om bas och överbyggnad, vilken använts i otaliga grundkurser i marxism och som går ut på att juridiska, politiska, och kulturella institutioner (samhällets överbyggnad) styrs av ekonomiska grundförutsättningar (samhällets bas), är också den nära sammankopplad med idén om dialektiska lagbundenheter.

Själv använde dock Marx inte metaforen om bas och överbyggnad särskilt flitigt. Han var betydligt mer förtjust i att kontrastera form med innehåll eller yta med djup, båda metaforer som lånar sig betydligt mindre till fyrkantiga, enkelspåriga förståelser av verkligheten. Uttrycket ”lag” brukade han ännu mer sparsamt. Engels talade däremot om dialektiska lagar i Anti-Dühring, en försvarskrift av Marx bok Kapitalet och tillika replik på socialdemokraten Eugen Dührings negativa recension av Marx magnum opus. (Engels fick ta på sig denna uppgift eftersom Marx inte ansåg sig ha tid.) I Anti-Dühring nämndes två dialektiska lagar. Dessa blev i Engels senare författarskap fyra och sedan tre, för att så småningom överges helt. När Engels senare summerade sin syn på filosofin i Ludvig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut togs ingenting som påminde om några dialektiska lagar upp. Av allt att döma hade begreppet ”dialektisk lag” försvunnit lika hastigt från hans vokabulär som det tillkommit.

Om experimenterandet med historiska lagbundenheter var en parantes för Engels, så var det en ytterst marginell del av Marx författarskap. Anledningen till att det överhuvudtaget letade sig in där var hans fascination för de framväxande naturvetenskapernas precisa förutsägelser. Marx började därför försöka uttrycka sin samhällsteori i matematiska formler. Men han insåg nästan omedelbart vad varje samhällsvetare och humanist sedan dess tvingats inse: studiet av mänskligt beteende har andra premisser än studiet av naturliga fenomen. Liedman spårar Engels resonemang i Anti-Dühring tillbaka till ”några ensamma rader i Kapitalet” (s. 547) – rader där begreppet ”dialektisk lag” visserligen ingick, men vilka hade liten betydelse för helheten och förmodligen gick de flesta läsare obemärkt förbi. De raderna var på sin höjd ett spott i havet i mastodontverket Kapitalet, och deras relevans för Marx totala författarskap framstår som minimalt om man betänker vilken enormt produktiv skribent han var genom hela sitt liv. Ändå togs de (via Engels) fasta på inom den ortodoxa marxismen. Det talades då om tre dialektiska lagar, vilka blev centrala inslag i den sovjetiska statsideologin. Skolbarn i östblocket tvingades lära sig dessa utantill och tugga dem likt katekeser.

Samtidigt var det knappast en slump att Engels noterat Marx rader och försökt vidareutveckla sin väns tankegång i Anti-Dühring. Marx och Engels var två mycket olika personligheter med skilda intresseområden, stilar och utblickar. Deras olikheter gjorde att de kompletterade varandra, men kunde i vissa fall också leda in dem på separata spår. Det framgår i Liedmans bok att Engels var mer av en systembyggare än Marx. Medan Marx åtog sig ambitiösa projekt som krävde år av läsning och informationsinsamling (vilket emellanåt fick till följd att han inte kunde slutföra dem), var Engels bättre på att avgränsa sig, något som oundvikligen går hand i hand med generalisering och förenkling. Det här draget hos Engels reflekterades även i hans sätt att skriva, vilket var klarare och ofta mer överskådligt, men också simplare, än Marx bombastiska framställningssätt. Överhuvudtaget hade Engels lättare för avslut. Marx jobbade på sin samhällsteori hela sitt liv utan att ens komma nära en punkt då han ansåg sig vara färdig; hans nyfikenhet inför nya frågor och upptäckter, liksom hans tro på tillfälligheternas viktiga roll i historien (en faktor som knappast kan fångas i någon modell av verkligheten), var en garanti mot den saken. Det var därför enklare att finna stöd hos Engels än hos Marx för ett stängt tankesystem av typen som kom att härska i Sovjetunionen. Tanken på fasta lagar som förde historien framåt låg definitivt Engels närmare till hands.

Materialisten Marx

Att konstatera detta handlar inte om att klandra Engels för allt negativt som Marx förknippats med. Men stora delar av den gängse Marx-bilden saknar helt enkelt koppling till den faktiske Marx, medan det ofta går att hitta åtminstone avlägsna släktskap med Engels. Samtidigt vore det ett stort misstag att tänka på vad någon av dem åstadkom i enhetliga, färdigpaketerade termer. Varken Marx eller Engels världsåskådning gjöts i ett stycke (för att låna en av Liedmans favoritmetaforer). Båda laborerade med idéer en tid för att senare överge dem; de dialektiska lagarna är bara ett exempel, om än ett ödesdigert sådant. De påverkades av samtida trender och vetenskapliga genombrott. Ibland gjorde detta att deras ursprungliga idéer spetsades till eller berikades med nya dimensioner. Andra gånger leddes de in på villospår. Kort sagt blir det många gånger orättvist och svepande att fälla en dom över ett helt livsverk, oavsett om denna är välvillig eller avfärdande. Detta gäller särskilt en så mångfacetterad, ombytlig och missförstådd tänkare som Marx. På de grunderna kan omfånget på Karl Marx: en biografi försvaras: vill man utreda komplexa frågor krävs stort utrymme.

Det finns för den skull mycket berättigad kritik mot Marx. I en recension som Expressen lät publicera anklagar visserligen Ulf Olsson Liedman för att ha tecknat ett idolporträtt, men den som läser Liedmans bok uppmärksamt hittar gott om kritiska avsnitt, även om författaren, med en bakgrund i VPK, inte direkt försöker dölja sina sympatier. Liedmans politiska omdöme kan med fog ifrågasättas. Som idéhistoriker åtnjuter han dock stor respekt. Hans enorma belästhet, speciellt när det gäller just Marx och hans inspirationskällor, gör det svårt att se detta som oförtjänt.

Kritiken som Liedman framför mot Marx är i och för sig ganska förutsägbar. Det rör sig till exempel om hans tystnad inför kvinnornas situation och underskattande av nationalismens kraft. Diskussionen slutar tvärt just när Liedman börjar lyfta den till en intressantare nivå genom att resonera kring att Marx ”inte tillräckligt beaktat människolivets irrationella sidor” (s. 677). Här finns, vilket också kort påpekas, en iögonfallande diskrepans mellan Marx teori om människan och hans egen personlighet. Hur kunde denne patosfyllde man, som levde stora delar av sitt liv i fattigdom, i så hög grad bortse från värden som inte är uppenbart kopplade till ekonomiskt egenintresse, men som trots det hålls högt hos de flesta av oss? Marx hade en komplicerad relation både till sitt judiska arv och sin tyskhet; ändå var det som om han utgick från att människors behov att känna sammanhang och förstå sitt ursprung skulle upphöra om bara samhällets produktionsförhållanden förändrades. Han var praktiskt taget blind för inflytandet som traditioner och mentaliteter kan ha över hur människor agerar. Marx fåordighet i kvinnofrågan (och i en rad andra frågor) kan förklaras med hans förväntan att alla sådana strukturella orättvisor skulle försvinna i ett samhälle utan klasser.

Precis som många av sina efterföljare hade Marx en tendens att förstora upp ekonomins betydelse och beskylla kapitalismen för allehanda missförhållanden och fel. Marx gjorde ingen hemlighet av sin materialistiska uppfattning. Men att ge en särställning åt materiella faktorer när historiska skeenden ska förklaras – en grundsyn som marxister för övrigt delar med många andra idag – är inte detsamma som att utesluta alla andra faktorer på förhand. I praktiken kunde Marx likafullt hänfalla åt sådana resonemang, även om han andra gånger kunde varna för faran med reduktionism och schematisering. (Det räcker att citera den odödliga meningen om historiens drivkrafter i Louis Bonapartes adertonde brumaire för att inse att Marx i sina bästa stunder var en oändligt sofistikerad tänkare: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter som är omedelbart för handen givna och redan existerande.”) Man kan inte blunda för att han därmed var med om att så fröet för den sortens vulgärmaterialism som började utvecklas efter hans död och fick fast form i Sovjetunionen.

Liedman blundar inte. Han medger att det fanns paralleller mellan Marx och Kautsky liksom Marx och Lenin. Liedman lägger dock tonvikten vid de temperamentsmässiga likheterna – till exempel skriver han att Marx ”tveklöshet som inte sällan stegrades till oförsonlighet kan påminna om Lenins sätt att agera” (s. 679) – snarare än de idémässiga. När Lenin dör och efterträds av Stalin avlägsnas kopplingen till Marx, menar Liedman. I stort sett delar jag den slutsatsen. Samtidigt är saken aningen mer komplex än vad Liedman vill påskina. Marx tog aldrig entydigt avstånd från våld som en metod för att nå politisk makt. Vidare mystifierade han arbetarklassen och tillskrev den en universalistisk, världshistorisk roll. Att tänka i utopiska termer var heller inte främmande för honom. Sammantaget fanns ett klart glapp mellan Marx och Lenin och en avgrund mellan Marx och Stalin. Men det var inte på alla punkter som man behövde bryta med Marx för att få det ideologiska underlaget för ett samhälle som det sovjetiska.

Karikatyr av Friedman

Om Expressen-recensenten Ulf Olsson är fel ute när han anklagar Liedman för att idealisera Marx, så träffar han desto mer rätt på en annan punkt, nämligen att Liedmans djupa kunnande om Marx inte motsvaras av lika imponerande kunskaper om senare tänkare – speciellt sådana som verkat utanför den marxistiska traditionen. När det kommer till dessa blir hans omdömen inte så sällan onyanserade. Det är ironiskt att Liedman behandlar mycket av litteraturen som Marx och hans efterföljare polemiserade mot ungefär som de illvilliga nidbilder av Marx som Liedman med rätta angriper:

[…] Marx avfärdas med någon kort, fyrkantig sammanfattning av vad hans verk ska ha gått ut på. Några begrepp av typ bas och överbyggnad, socialism och kommunism fogas samman, och eventuellt kryddas anrättningen med några berömda citat hämtade från skrifter och brev tillkomna i olika skeden av hans liv.
Först och sist går det enligt dessa kortversioner en rak linje från Marx via Lenin till Stalin och Mao. Allt som har förverkligats i Sovjet och Kina finns förberett hos Marx. (s. 666)

Liedmans eget avfärdande av den brittiske filosofen Herbert Spencer följer samma recept nästan till punkt och pricka. I boken framställs Spencer som fader till socialdarwinismen och associeras därigenom med både rasism och en etik där hänsynslös utslagning av de svaga hyllas (s. 38–39). Det är en bild som har lite med den verklige Herbert Spencer att göra.

Det finns fler exempel. Olsson klagar i sin recension på att Liedman missar möjligheten till en diskussion om Marx och makten genom sitt avfärdande av Michel Foucault, den franske idéhistorikern som vidareutvecklade Marx maktbegrepp. Och visst, man behöver inte vara frälst foucauldian för att tycka att Liedman förbigår något relevant här. Foucault nämns tre gånger i hela boken. Detta är märkligt, särskilt med tanke på att Foucault började sin bana som marxist. Även om han sedan gick sin egen väg är han långt mer inflytelserik på västerländska universitet än någon uttalad marxist är idag. Om inte annat kunde Liedman ha ägnat några sidor åt att klargöra skillnaderna i synen på makt mellan Marx och Foucault. Istället får vi nöja oss med en kort och rätt så tafatt kritik av Foucaults diskursbegrepp (s. 305).

Hanteringen av den amerikanske ekonomen Milton Friedmans idéer är också den slapphänt. Ja, det är närmast en karikatyr som presenteras. Friedman får symbolisera den ”nyliberala” världsordningen som skapats sedan 1970-talet där marknaden härskar, frihandeln förväntas lösa alla problem och ”även stater och kommuner drivs som företag” (s. 13). Nu när Liedman åtagit sig att försöka gå tillbaka till den ursprunglige Marx – den som inte ”skyms bakom marxismen, eller snarare de olika marxismerna” (s. 676) – hade det annars varit ett utmärkt tillfälle att peka på de viktiga beröringspunkterna som finns mellan Friedmans libertarianska problembeskrivning av vårt samhälle och Marx diagnos av kapitalismen.

En ände att börja i kunde vara att peka på det gravt missvisande i att Marx länge setts som en förespråkare för en bred och auktoritär statsmakt (något minst lika missvisande som att porträttera Friedman som en försvarare av storföretags- och affärsintressen). Marx ville att produktionsmedlen skulle ägas gemensamt. Man ska akta sig för att likställa detta med statligt ägande. Den tidigare nämnda metaforen om form och innehåll kan hjälpa oss att förstå skillnaden. När Marx förordade gemensamt ägande av produktionsmedlen talade han om samhällets innehåll, vilket enligt honom utgörs av samhällsklassernas sätt att skapa och fördela resurser. Politiken, där frågor som vad staten ska äga avgörs, räknade han till samhällets form. Med andra ord uttrycks styrkeförhållandena mellan de olika samhällsklasserna i politiken. Så länge samhällets innehåll är organiserat enligt borgerliga (kapitalistiska) intressen är också staten ett instrument för borgarklassens dominans, menade Marx. Även förstatliganden skulle då tjäna borgerliga intressen. Visserligen kan förändringar på den politiska nivån leda till förändringar vad gäller produktion och resursfördelning, precis som förändringar i form i vissa fall kan ha inverkan på innehåll. Men i sig skulle ökat statligt ägande inte förbättra arbetarklassens situation. Vore det så kunde man, som Engels noterade i Anti-Dühring, ”även räkna Napoleon och Metternich [statskansler i det österrikiska kejsardömet 1821–1848] bland socialismens grundläggare.”

Marx mest fundamentala invändning mot kapitalismen var att systemet är orättvist: det bygger på den borgerliga minoritetens utsugning av arbetarmajoriteten, samtidigt som ens klasstillhörighet avgörs på godtyckliga grunder. Till råga på allt förhindrar borgarklassen aktivt förändring genom olika maktupprätthållande strategier. Man skulle kunna säga att Friedman reagerade på samma tendenser inom kapitalismen som Marx, om än 100 år senare, ur ett annat perspektiv och med andra lösningar i åtanke. De delade oron inför monopolbildning och en alltför mäktig kapitalistklass. Men till skillnad från Marx trodde Friedman i grunden på idén om kapitalistisk jämvikt, dvs. att ett stabilt och harmoniskt samhälle går att nå inom ramen för det kapitalistiska systemet. Det som hindrade detta var för honom statens för stora inblandning i ekonomin, och Friedman såg utvägen i att följa kapitalismens konkurrensprincip så rättroget som möjligt. Friedmans budskap gick således ut på att om alla får chansen att följa sitt egenintresse, så blir samhällets resurser rättvist fördelade (såtillvida att alla får utlopp för sin potential).

Marx ansåg tvärtom att det kapitalistiska systemet som sådant var så fullt av inre motsägelser att det behövdes ett helt nytt system för att råda bot på dess problem. För honom var det bara genom att överge konkurrensprincipen och fördela samhällets resurser utifrån gemensamma beslut, snarare än tävlan, som ett mer rättvist samhälle kan åstadkommas.

Deras meningsskiljaktigheter bottnar inte bara i olika uppfattningar om monopolbildningars och ojämlikheters ursprung, utan också i olika definitioner av rättvisa. Icke desto mindre var Friedman och Marx överens om att samhällena som de levde i var orättvist konstruerade och hindrade människor från att nå sin fulla kapacitet. Samhället vi lever i idag har väldigt lite gemensamt med något av deras ideal.

Likheter mellan då och nu

Vad är det då som gör Marx läsvärd idag? Hur kan man översätta hans 150 år gamla iakttagelser till våra förhållanden? Och även om han må ha haft poänger då, har inte kapitalismen utvecklats så mycket under den här tiden att det Marx hade att säga helt enkelt blivit föråldrat? Anmärkningsvärt nog vänder Liedman på det resonemanget: det är just för att han hör till 1800-talet som Marx teorier är relevanta för vår verklighet på 2000-talet.

Idag är världen globaliserad på samma sätt som den var före 1914. Kommunikationerna går bara så mycket snabbare; men det är en gradskillnad, inte en artskillnad. Människor, budskap, idéer slungas runt jordklotet. Pengar cirkulerar mellan kontinenterna i en aldrig sinande ström, fattigdom lever sida vid sida med rikedom; och kapitalet utövar sin opersonliga makt över alla och envar.
I den världen lever Karl Marx vidare. (s. 682–683)

Analogin mellan dåtidens och nutidens kapitalism är intressant. Det globala inslaget i dagens kapitalism uppfattas ibland som något helt nytt och exempellöst. Men den hastiga globalisering som världen genomgick från 1800-talets sista decennier fram till 1914 (den s.k. första globaliseringseran), och som Marx hann se inledas, har på flera sätt ett starkare släktskap med vår tid än perioden som började efter andra världskriget och höll i sig t.o.m. början av 1970-talet (den s.k. andra globaliseringseran). Det räcker att tänka på den höga graden av frihandel, att världens stora valutor ingick i samma guldstandard eller hur uppfinningar som telefonen och ångbåten revolutionerade kommunikationsmöjligheterna för att inse att det mycket riktigt mestadels rör sig om en gradskillnad jämfört med idag.

Världskrigen, och en ekonomisk depression däremellan, satte stopp för ytterligare integration av den typen. Efter 1945 plockade man dock inte bara upp tråden där man lämnat den, utan man slog in på en delvis annorlunda väg. Detta beskrivs av den marxistiske historikern Eric Hobsbawm i Ytterligheternas tidsålder (1994), där han lägger fram tesen att den blotta existensen av en kommunistisk värld tvingade den västliga liberala civilisationen att reformera sig efter andra världskriget. Att det fanns ett alternativ till kapitalismen gjorde att vaksamheten inför systemets baksidor blev större. Mäktiga välfärdsreformer och statsunderstödda program drevs igenom i hela Västeuropa för att balansera upp marknadens logik: National Health Service i Storbritannien och vad som i den tyskspråkiga delen av kontinenten kallades för Sozialpartnerschaft var bara två resultat av detta. Men när det började bli uppenbart att Sovjetsystemet saknade konkurrenskraft försvagades det geopolitiska incitamentet att förmildra bieffekterna av kapitalismen i väst, för att i princip försvinna helt när kommunismen kollapsade i Östeuropa 1989.

Om det är läget innan 1914, krigs- och depressionsåren eller den efterkrigstida situationen som är kapitalismens normaltillstånd vet vi inte. Huvudfåran bland ekonomer hävdar fortfarande, kanske rentav med större emfas än någonsin, att kapitalismen inte bär på några grundläggande inre motsägelser; och de spänningar som finns där vid en given tidpunkt försvinner förr eller senare tack vare systemets häpnadsväckande förmåga till förnyelse.

Men andra, som fransmannen Thomas Piketty, menar likt Marx att systemet leder till ständigt ökande sociala ojämlikheter och förmögenhetskoncentration. Även en vän av kapitalismen bör lyssna på denna kritik. För många frågetecken finns kring den klassiska liberala ekonomins självsäkra credon för att vi inte ska ta till oss av den.

(Bild: http://api.theweek.com/sites/default/files/styles/tw_image_9_4/public/Marx.jpg?itok=QoZwO7cO&)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s